Anropen bland folkmassorna
I denna moderna tid, kanske mer än aldrig förr, är människor på olika sätt och vis anslutna till varandra. Vare sig det gäller social kommunikation eller fysisk närkontakt, rör det sig fortfarande om ett inre behov av att befinna sig bland andra människor och få deras uppmärksamhet. Medan detta är ett, får vi anta, naturligt behov som antagligen de flesta finner nöje och glädje i, lurar det trots detta en överhängande, nästan avklädande och avslöjande självmedvetenhet bakom detta beteende. Någonstans uppenbaras en tvetydig och suddig gräns över vad som bör räknas till socialisering, och vad som hellre bör kallas översocialisering.
Själva ordet i sig säger oss inte mycket mer än att det rör sig om en extremartad form av socialisering. En typ av behov som kanske inte nöjer sig med några timmar tillsammans med en bästa vän på ett café, utan vill något mer. Som kanske får individen i fråga att känna sig maktlös då en ansenlig stund har gått och ingen har sagt något under hela tiden. Fingrarna springer lös som klippdockor i nordvästanvind och innan man vet ordet av, fumlar personen fram sin självsäkra och alltid trogna kamrat, vars livsenergi och kommunikationsförmåga hänger på en fem volts adapter i sedvanligt U-landsbestyr. En plingande polyfon melodi hörs ljuda längs korridoren, och spelas upp som om gubben i lådan själv hade blivit tokig. Individen har fått ångest och börjat skicka SMS.
Medan de flesta antagligen kan känna igen sig i den här situationen (antingen som oskyldigt offer eller faktisk utövare av polyfona musikupplevelser), är det nästan skrattretande intressant att bevittna dessa vilsna individers tillvaro. Vare sig det handlar om dryga tjugo minuter på tåget (jag måste ringa mamma och fråga om hon har köpt nya kläder), femton minuters väntan på lektion (jag undrar vad pojkvännen har för sig just nu), tio minuters tystnad på toaletten (har min terminsräkning kommit in?), eller enbart fem minuters vilopaus i matkön (har min man verkligen stängt av kaffebryggaren i köket?), så rör det sig i grund och botten om ett oförnekligt behov av att ständigt vara i kontakt med en annan människa.
Men det som skrämmer dessa individer är inte de stunder dÃ¥ mobilbatteriet har nÃ¥tt sin slutstation, eller dÃ¥ deras vänner ligger hemma i körtelfeber (obenägna att förse dem med ännu en helgs bedövande besök pÃ¥ stadens pub) eller till och med dÃ¥ familjen sitter tyst pÃ¥ verandan och begrundar livets stora frÃ¥gor (när börjar valdebatten pÃ¥ TV?). Nej, det är snarare, liksom oftast med människors position inom ett visst ställningstagande, deras absoluta motsats, som innerligt gör dem förargade och förundrade – allt pÃ¥ samma gÃ¥ng. En motpol till den sortens översocialisering som vi i dag kan bevittna, skulle väl i större grad vara en individ vars behov av kontakt med andra människor var botten. Vars socialisering bestod av mötet mellan kioskägare och hungrig konsument, dÃ¥ korvens dallrande ändar formligen skulle skrika: ”Ketchup eller senap? Rostad lök?” – och som om detta inte vore nog för denna onekligen underliga avvikare, ett rungande gensvar dÃ¥ varan levererats frÃ¥n producent till mottagare: ”Smaklig mÃ¥ltid”.
SÃ¥ fort den moderna människan stöter pÃ¥ ett vägskäl i livet dÃ¥ övergripande självreflektion krävs, uppstÃ¥r en till synes oundviklig konflikt mellan att ingripa och ta reda pÃ¥ mer, och att slänga kappan efter vinden och fortsätta traska längs livets väg. En form av rädsla inför det som komma skall tycks göra sig synlig hos de flesta människor i dagens samhälle. Det kan vara allt ifrÃ¥n regeringsbyte, hÃ¥rfärg eller den ibland nästan pÃ¥trängande ensamheten, som driver människor till att plocka upp sina mobiltelefoner och börja knappa. Om du frÃ¥gar en sÃ¥dan individ varför han eller hon beter sig som dem gör, kommer de givetvis aldrig att erkänna: ”Jag har faktiskt vänner att prata med, stör mig inte”, ”Affärsmöten – mycket viktigt” eller till och med klassikern ”Varför bryr du dig?”.
Det hela kan sammanfattas på följande vis: de flesta av dagens moderna människor lider av en personlig rädsla och skräck inför att lämnas ensamma. Trots att vi kanske aldrig förr i världshistorien har kommunicerat så mycket med andra människor, och trots att vi formligen lever med samhället dygnet runt (TV, filmer, böcker, reklambroschyrer), verkar vår förmåga att hantera detta möte med omvärlden, som överväldigande och nästan skrämmande.
Motsatsen till ett sÃ¥dant beteende skulle kanske tänkas vara vÃ¥r tysta och socialt isolerade korvhandlare, vars kommunikation med omvärlden endast bestÃ¥r av rent formella möten med främmande individer. Sanningen är dock, som alltid, betydligt mer nyanserad och uppmuntrande. Att spendera mycket tid kring människor man tycker om, är i sig inte nÃ¥got negativt eller självdestruktivt. Däremot är det minst lika viktigt att kunna njuta av de stunder som ensamhet och kontemplation skänker. Människor som är rädda för att ha ”trÃ¥kigt”, tillhör den skara som fortfarande vilseleder sig själva pÃ¥ livets stig, i hopp om att allting förr eller senare ska bli ”roligt” eller ”intressant”. Likt ett barns naiva föreställning av verkligheten, kommer dock även de att uppleva de mörka och dystra sidorna av vÃ¥r mänskliga existens.
Nihilism frigör oss frÃ¥n dessa sociala pÃ¥tryckningar och skänker oss i gengäld en befriande och nyttig syn pÃ¥ livet: vi kan inte alltid ”ha kul” och där kommer alltid finnas stunder dÃ¥ vi lämnas ensamma att begrunda och reflektera över oss själva och vÃ¥ra tankar. Nihilisten är en förebyggande och holistisk hedonist, som ser skönhet och lycka i det som vi vanligtvis avfärdar som ”äckligt”, ”skrämmande” eller ”farligt”. För den obeveklige nihilisten är vÃ¥r värld som helhet vacker, och därmed finns där inga som helst belägg för att gömma sig bakom sin TV eller mobiltelefon. Ensamheten och den sociala isoleringen är till för oss att lära känna oss själva sÃ¥ som vi verkligen är, nakna och osminkade. En meningsfull balans mellan socialisering och isolering är därmed nÃ¥got betydligt mer önskvärt för en nihilist, än att skämma bort sig själv med vad som är bekvämt och till synes ”lyckosamt” för stunden.
Inte förrän vi vågar släppa rädslan inför att stå ensamma och själva möta de oundvikliga situationer i livet då vi känner oss som allra minst, kan vi lägga bakom oss den typ av dysfunktionell livsstil som i dag genomsyrar vårt svenska samhälle. Att ivrigt knappa in SMS för att hålla sig själv upptagen, är endast ett sätt att distrahera sig själv från det i livet som gör oss rädda och ynkliga. Stäng av TV:n, mobiltelefonen och radion ett tag, ta på dig kappan och gå ut i naturen och upplev de sidor av livet som berikar och ger mening – våga lägga på luren och prata i stället med dig själv och din inre röst, det vinner vi alla på i längden.
”Nihilism som mentalt vapen tillÃ¥ter oss att nÃ¥ en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att vÃ¥ra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas.” Alexis / Svenska Nihilistsällskapet – S.N.U.S. – Snus www.anus.com/tribes/snus/
Artikelkälla: http://artikelzonen.com
