Boken handlar om en ung sergeant vid namn Albert, som på en ångbåt från Stockholm råkar på en vacker men till synes underlig dam, vars namn är Sara. Albert blir ganska snart intresserad av hennes sätt att bete sig; hon för sig inte likt andra kvinnor ur samma samhällsklass, utan framstår som självständig och förvånansvärt självupptagen. Längre fram på resan lyckas Albert till sist få hennes uppmärksamhet, vilket leder till att de börjar fatta tycke för varandra. Men precis som sergeanten har befarat, är Sara långt ifrån den vanliga sortens kvinna. Hon framlägger efterhand sin syn på borgligt giftermål: alltför många människor är fast i äktenskap där olycka, misär och irritation definierar den typiska vardagen. Det viktigaste är att var individ har möjlighet att själv kunna utforma och leva sitt liv som den vill, utan att behöva ge vika för eller leva olyckligt med en annan människa.

Sara är inte intresserad av vigsel eller delat hushåll, utan vill I stället ha sin egen plats – sitt eget livsrum, där hon själv styr och ställer. Om två människor älskar varandra går det vägen, men de bör aldrig bli beroende av varandra eller tvungna att jämka för att upprätthålla någonting, som kanske en dag ändå slutar i sorg. I stället bör det stå var och en fritt hur den vill leva sitt liv, och om kärleken tynar bort, så bör även relationen dem emellan sägas upp. Albert blir oerhört konfunderad över dessa tankegångar, ty de är för honom nya och främmande. Han tas på sängen och finner inte ord för Saras utspel om hur en potentiell framtid med en man kan se ut för henne.

Även om många idéströmningar i boken tillhör de klassiskt romantiska, har Almqvist valt att skriva sin roman på realistiskt vis. Han skildrar miljöer, språkbruk och samhällskaraktärer med vackert och väl stiliserat språk, vilket ytterligare förstärker inlevelsen och den ständigt genomgående dialogen som behandlar det samhällsrealistiska ämnet. Det märks att Almqvist har befunnit sig i författande topphumör när han har skrivit ner denna berättelse: roande humor och glädjerika utspel samsas om för att uppnå en väl balanserad harmoni mellan omgivning och karaktärer. Fastän historien utspelar sig på 1800-talet, lyckas författaren på ett naturligt och berikande sätt avla fram en form av tidlös kommunikation med läsaren. Detta gör att boken i sig inte begränsas till sin tidsepok, utan – liksom ämnet självt – fulländas till sin yttersta potential.

”Det går an” är en väl framförd konkretisering av problemen med äktenskap och formella relationer människor emellan. Om Almqvist hade valt att lägga fram sin teori på ett förslagsmässigt eller rent reaktionärt plan, är kanske inte lika relevant, som att ta del av de tankegångar som Sara genom historiens gång presenterar för den nyfikne läsaren. Medan hennes föräldrars äktenskap beskrivs som ett misslyckande, där fadern har supit och bråkat dagarna i ända, representerar Sara en påtagligt modern ståndpunkt. Hennes individualism, d.v.s. att placera sina egna behov och friheter framför bildandet av en enhetlig familj med barn och delat hushåll, är snarare en direkt avbild av dagens moderna äktenskap. Det blir dock längre fram i boken ganska tydligt, hur hennes tankar om relationen mellan man och kvinna egentligen grundar sig i en rädsla inför de oundvikliga kompromisser, utmaningar och motgångar, som ett äktenskap i praktiken faktiskt innebär. Sara väljer en lätt väg att gå, då hon vägrar lämna utrymme för någonting större utöver hennes egen omedelbara betydelse som enskild individ i samhället.

Fastän många läsare kommer att häpna över bokens utspel, och andra omedelbart kommer att identifiera sig med den moderna synen på hur kärleksrelationer bör vara uppbyggda, kvarstår denna roman fortfarande som högst aktuell. Med ett härligt sinne för barsk och svensk humor, underbara skildringar av bönder, gästgivare och kaptener, skarpa och realistiska beskrivningar av den omgivande naturen, samt en väl vässad kritik mot den traditionella synen på man, kvinna och äktenskap, lyckas Almqvist att med sin noga uttänkta och rogivande berättarteknik, framlägga romanens smått ironiska budskap: ”Det går an.”

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Själva ordet i sig säger oss inte mycket mer än att det rör sig om en extremartad form av socialisering. En typ av behov som kanske inte nöjer sig med några timmar tillsammans med en bästa vän på ett café, utan vill något mer. Som kanske får individen i fråga att känna sig maktlös då en ansenlig stund har gått och ingen har sagt något under hela tiden. Fingrarna springer lös som klippdockor i nordvästanvind och innan man vet ordet av, fumlar personen fram sin självsäkra och alltid trogna kamrat, vars livsenergi och kommunikationsförmåga hänger på en fem volts adapter i sedvanligt U-landsbestyr. En plingande polyfon melodi hörs ljuda längs korridoren, och spelas upp som om gubben i lådan själv hade blivit tokig. Individen har fått ångest och börjat skicka SMS.

Medan de flesta antagligen kan känna igen sig i den här situationen (antingen som oskyldigt offer eller faktisk utövare av polyfona musikupplevelser), är det nästan skrattretande intressant att bevittna dessa vilsna individers tillvaro. Vare sig det handlar om dryga tjugo minuter på tåget (jag måste ringa mamma och fråga om hon har köpt nya kläder), femton minuters väntan på lektion (jag undrar vad pojkvännen har för sig just nu), tio minuters tystnad på toaletten (har min terminsräkning kommit in?), eller enbart fem minuters vilopaus i matkön (har min man verkligen stängt av kaffebryggaren i köket?), så rör det sig i grund och botten om ett oförnekligt behov av att ständigt vara i kontakt med en annan människa.

Men det som skrämmer dessa individer är inte de stunder då mobilbatteriet har nått sin slutstation, eller då deras vänner ligger hemma i körtelfeber (obenägna att förse dem med ännu en helgs bedövande besök på stadens pub) eller till och med då familjen sitter tyst på verandan och begrundar livets stora frågor (när börjar valdebatten på TV?). Nej, det är snarare, liksom oftast med människors position inom ett visst ställningstagande, deras absoluta motsats, som innerligt gör dem förargade och förundrade – allt på samma gång. En motpol till den sortens översocialisering som vi i dag kan bevittna, skulle väl i större grad vara en individ vars behov av kontakt med andra människor var botten. Vars socialisering bestod av mötet mellan kioskägare och hungrig konsument, då korvens dallrande ändar formligen skulle skrika: ”Ketchup eller senap? Rostad lök?” – och som om detta inte vore nog för denna onekligen underliga avvikare, ett rungande gensvar då varan levererats från producent till mottagare: ”Smaklig måltid”.

Så fort den moderna människan stöter på ett vägskäl i livet då övergripande självreflektion krävs, uppstår en till synes oundviklig konflikt mellan att ingripa och ta reda på mer, och att slänga kappan efter vinden och fortsätta traska längs livets väg. En form av rädsla inför det som komma skall tycks göra sig synlig hos de flesta människor i dagens samhälle. Det kan vara allt ifrån regeringsbyte, hårfärg eller den ibland nästan påträngande ensamheten, som driver människor till att plocka upp sina mobiltelefoner och börja knappa. Om du frågar en sådan individ varför han eller hon beter sig som dem gör, kommer de givetvis aldrig att erkänna: ”Jag har faktiskt vänner att prata med, stör mig inte”, ”Affärsmöten – mycket viktigt” eller till och med klassikern ”Varför bryr du dig?”.

Det hela kan sammanfattas på följande vis: de flesta av dagens moderna människor lider av en personlig rädsla och skräck inför att lämnas ensamma. Trots att vi kanske aldrig förr i världshistorien har kommunicerat så mycket med andra människor, och trots att vi formligen lever med samhället dygnet runt (TV, filmer, böcker, reklambroschyrer), verkar vår förmåga att hantera detta möte med omvärlden, som överväldigande och nästan skrämmande.

Motsatsen till ett sådant beteende skulle kanske tänkas vara vår tysta och socialt isolerade korvhandlare, vars kommunikation med omvärlden endast består av rent formella möten med främmande individer. Sanningen är dock, som alltid, betydligt mer nyanserad och uppmuntrande. Att spendera mycket tid kring människor man tycker om, är i sig inte något negativt eller självdestruktivt. Däremot är det minst lika viktigt att kunna njuta av de stunder som ensamhet och kontemplation skänker. Människor som är rädda för att ha ”tråkigt”, tillhör den skara som fortfarande vilseleder sig själva på livets stig, i hopp om att allting förr eller senare ska bli ”roligt” eller ”intressant”. Likt ett barns naiva föreställning av verkligheten, kommer dock även de att uppleva de mörka och dystra sidorna av vår mänskliga existens.

Nihilism frigör oss från dessa sociala påtryckningar och skänker oss i gengäld en befriande och nyttig syn på livet: vi kan inte alltid ”ha kul” och där kommer alltid finnas stunder då vi lämnas ensamma att begrunda och reflektera över oss själva och våra tankar. Nihilisten är en förebyggande och holistisk hedonist, som ser skönhet och lycka i det som vi vanligtvis avfärdar som ”äckligt”, ”skrämmande” eller ”farligt”. För den obeveklige nihilisten är vår värld som helhet vacker, och därmed finns där inga som helst belägg för att gömma sig bakom sin TV eller mobiltelefon. Ensamheten och den sociala isoleringen är till för oss att lära känna oss själva så som vi verkligen är, nakna och osminkade. En meningsfull balans mellan socialisering och isolering är därmed något betydligt mer önskvärt för en nihilist, än att skämma bort sig själv med vad som är bekvämt och till synes ”lyckosamt” för stunden.

Inte förrän vi vågar släppa rädslan inför att stå ensamma och själva möta de oundvikliga situationer i livet då vi känner oss som allra minst, kan vi lägga bakom oss den typ av dysfunktionell livsstil som i dag genomsyrar vårt svenska samhälle. Att ivrigt knappa in SMS för att hålla sig själv upptagen, är endast ett sätt att distrahera sig själv från det i livet som gör oss rädda och ynkliga. Stäng av TV:n, mobiltelefonen och radion ett tag, ta på dig kappan och gå ut i naturen och upplev de sidor av livet som berikar och ger mening – våga lägga på luren och prata i stället med dig själv och din inre röst, det vinner vi alla på i längden.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Däremot kommer vissa eftertänksamma frågor till saken och påpekar att vissa människor har frågor om saker, som nuförtiden är självklara för mig. En sådan fråga anlände i dag: Hur lever en nihilist? Jag ska försöka svara på det i en konverserande form, så att vi inte går vilse bland filosofins förvecklingar, för de pragmatiska effekterna av nihilistisk tro är viktigare än detaljerade filosofiska ”bevis”.

Först och främst, du frågar inte andra hur du själv ska leva. Alla svar finns framför dig.

Nihilism är att urskilja vad som är verkligt från vad som är overkligt. Vi befinner oss i verkligheten. I den existerar faktiskt vissa saker och andra är skenbilder av vårt inre. Skala av de sistnämnda och fokusera på de förstnämnda. Om du har problem att komma på det, gå ut och spendera tid i skogen. Buddha mediterade under ett träd, Jesus hade sin skog i 40 dagar, Nietzsche hade sina mystiska transer och Arthur Schopenhauer hade långa nätter ignorerad av sin familj. Dra nytta av tristess och naturliga omgivningar för att dechiffrera din omvärld.

Sanning existerar inte. Sanning är vår uppfattning om vad som existerar; vår uppskattning av det. Du kommer att bli tvungen att finna den sanning som är lämplig för ditt eget liv. Notera att jag inte sade ”din egen sanning”. Individualism är det största bedrägeriet någonsin. Du är produkten av dem som kom före dig i ditt släktled, och faktorerna av ditt eget liv. Du existerar inte frånskild från världen och du kan inte fly undan detta tillstånd. Dessutom finns det ingen poäng med det. Följ sanningen som den är uppenbar för dig. Om du är vansinnig, är din roll i universum att vara det vansinniga misslyckandet som andra hånar, och sedan dödar.

Inte alla kan göra detta. Ur mitt perspektiv finns det inget skamligt i att säga ”Hör på, jag är ingen ledare – visa mig den rätta vägen, så ska jag sätta igång att arbeta”. Till och med det kräver en utvärdering av verkligheten och acceptans för några av dess mest grundläggande funktioner. Ditt släktled kommer att betjäna order från andra tills den utvecklas till någonting annat. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att bli en Brad Pitt eller Andrés Segovia, men jag är inte speciellt besvärad av det; jag är alldeles för upptagen med att vara vad jag är. Av den anledningen har jag här några generella förslag.

Det i särklass mest kraftfulla vapen du äger, är din egen preferens. Människor kan tvinga på dig all möjlig skit, men de kan inte tvinga dig att acceptera vissa saker annat än nödvändiga. Till exempel, om regeringen beslutar att alla måste ta ett morgonlavemang för dödssmärta, gör du som de säger, men även om varenda person du känner sedan väljer att även ta ett kvällslavemang för att visa sin patriotism, kan du avfärda det beteendet genom att inte göra det. Du kommer att stå ut bland mängden. Inget märkvärdigt. Det är inte som att de flesta av dessa drönare lägger märke till någonting.

Du kommer att behöva någon form av arbete. Välj något som inte är stötande. Där finns massor av bra jobb, till exempel att hjälpa miljövårdsagenturer. Sök jobbet och väx. Du kommer inte att få samma lön eller offentliga respekt, men du är en nihilist nu, och du inser att offentlig respekt är meningslös eftersom den är nyckfull. Skapa ett liv för dig själv i stället, och begå inte samma överträdelser som gör vårt samhälle avskyvärt. Bekräfta verkligheten. Upphör förstörelsen av naturen. Vårda din egen kultur. Förkasta modernismen.

Som det snart visar sig, så är människorna runtomkring dig verktyg: det vill säga, de är tacksamma följeslagare som passivt slickar upp den härskna sperman av det industriella samhället och är tacksamma för ”möjligheten”. Medan de i en rättvis värld hade fått en kula i pannan, kommer det inte att hända på ett par årtionden, så nöj dig själv med följande: skapa ett bättre exempel av mänskligheten och lämna dem i dammolnet du efterlämnar.

De flesta av dina verktygsaktiga kollegor, grannar, människor du möter på gatan etc. är kapabla till två former av konversation: underhållning och personlig situation. De kommer att i evighet diskutera de ”viktiga” filmerna och TV-programmen som de ser, utan att märka att dessa upprepar sig själva inom en treårig cykel, och de kommer att prata om vädret eller sina hemorrojder eller andra ”viktiga” saker av personlig bekvämlighet. De kan inte prata om idéer. Reservera därför idéer som grunderna till varför de smarta människorna möts.

Om du pratar med medelsvensson, prata om grundläggande aspekter av livet, närmare bestämt händelser i vår tid. Du behöver inte välja sida så länge du uttrycker en intelligent åsikt. Gör det klart att du inte ser på TV eller filmer. Prata om de goda sakerna du ser i livet, exempelvis någonting stort som en person gjorde, eller någonting du observerade i naturen eller insåg om livet självt. Men fall inte i deras fälla. Seinfeld, Vänner och Cityakuten är flyktigt skräp som inte kommer att betyda ett dugg, och dessa dårar slösar bort sina liv på de här sakerna. Låt dem inte dra ned dig i samma fälla.

Medelsvensson har också en tendens att uttrycka grupptänkande uppfattningar, och sedan testa andra med dem. Saker som ”Är det inte hemskt med det där folkmordet i Darfur?” är undersökningar för att försöka få dig att antingen samstämma eller bli identifierad som en ensamvarg. Om du svarar med ”Jag tycker det är roligt” eller ”Vi behöver färre människor”, börjar folkmassan, som HATAR ensamvargar, att jämra sig och få utbrott (ensamvargen har vad folkmassan aldrig kommer att ha: integritet, och för den anledningen hatar de det). Det bästa svaret är likgiltighet. ”Jag har inte hört talas om det” kommer att ge dig en lektion, men ”Jag tycker att politik är påhittat nonsens” kommer att lämna dem förbryllade. De frågar dig om någonting ”viktigt” från deras värld; visa dem att det inte är viktigt i din. Ta inte ens frågan i sig seriöst.

MEDELSVENSSON: HÖRDE DU OM HUR BUSH STAL VALET?

NIHILIST: JASÅ, STJÄL DE VAL NU OCKSÅ. SÅ UNDERLIGT. VISSTE DU ATT BELL PEPPERS ÄR EN BRA VITAMIN C-KÄLLA?

MEDELSVENSSON: OMFG JAG HÖRDE ATT AL-QAIDA PLANERAR ATT ANFALLA OSS!

NIHILIST: VET DU, VAN GOGH LYCKADES VERKLIGEN ATT FÅNGA ESSENSEN AV SPÄNNING I SIN

A SURREALISTISKA MÅLNINGAR. DET KANSKE ÄR DAGS ATT KOLLA IN DEM. MEDELSVENSSON: BENSINEN ÄR SÅ HIMLA DYR NU FÖR TIDEN.

NIHILIST: PENGAR ÖVERALLT. JAG GJORDE EN TOLKANDE SKULPTUR AV MIN KOMPOSTHÖG.

Detta driver medelsvensson till vansinne, för det spelar på deras grundläggande rädsla, nämligen att någon annan vet något som de själva inte vet och är därmed inte under folkmassans herravälde. Men, om du gör detta utan att vara aggressiv, har de inget sätt att rättfärdiga sina utbrott på dig och inget sätt att hantera vad du precis sade. Låt dem diskutera sin ”underhållande” TV (underhållning är för människor som inte kan finna ett syfte med sitt eget liv; det är som slaveri, men det är ”kul”) medan du spenderar din tid på mer intressanta saker. Deras ängslighet kommer att växa medan de betraktar dig, och det kommer att hjälpa deras undergång.

Var rädd om dina pengar. Någon idiot kommer förbi kontoret och frågar efter födelsedagsdonationer, eller pengar till att hjälpa barnen i Sudan eller vad som helst – ignorera det. ”Nej tack”, är allt du behöver säga, och börjar de ställa fler frågor, står det inte rätt till i det sociala och därmed är det lämpligt med nonsens som svar. ”Jag sparar ihop pengar till att köpa en kärnkraftverksubåt” eller ”Priset på glass och motorolja gick precis upp” är ett lämpligt svar. Om det känns som att du pratar med dagisbarn, så är det faktiskt det du gör. Dessa människor är mentalt omogna och bör bli behandlade därefter.

När du handlar, köp inte skräp. Du kommer att bli frestad, för vem är inte det? Men inse vad som är skräp och undvik det. Du måste kanske betala 20 kronor mer för en metallversion av något vardagligt objekt över den plastiga, men då behöver du heller inte ersätta den förrän om trettio år. Idioter fruktar människor med den här typen av visdom, för det avslöjar idioter i kontrast som obenägna till att göra sådana val. Spendera inte dina pengar på idiotisk underhållning, glassiga bilar, eller hus i trendiga bostadsområden. Välj en bra plats och lev självständigt. Du behöver inte något av det där skräpet (om du är en nihilist).

Slutligen, acceptera inte deras uppfattning av verkligheten. De kommer att fortsätta pladdra om ”utveckling” och andra uppfinningar av den mänskligt mentala fantasibilden, men om du inser att dessa idéer helt enkelt är skräpmat för hjärnan, kan du kringgå detta och fokusera på andra saker. Om två år har passerat och du har lärt dig ett språk och ett instrument medan de fortfarande tittar på TV, kommer de börja vörda dig. Dra sedan nytta av deras idioti och använd pengarna till en god sak, som till exempel att köpa upp den resterande fria skogsmarken därute, eller översätta Pentti Linkola till engelska. Nihilister kringgår illusion och arbetar på verkligheten, och från den blir de starkare medan massan stagnerar. Viktigast av allt, de skrattar medan de gör detta. Och vem skulle inte göra det?

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Det finns en fastställd handlingsplan inblandad i mina försök att navigera livet; det är inte bara ett kast med tärningen, vilket påståenden som ”trial and error” brukar framstå som hos läsaren. Hur som helst, jag tror att lärandet blir möjligt beroende på djupet av erfarenhet från individens försök att förstå världen runt honom och hans plats i den. Du kan teoretisera och förutsäga, filosofera och argumentera, men du kan aldrig veta med säkerhet att din plan är bra förrän du testar den i verkligheten. Erfarenhet är den bästa undervisaren, säger de vise. Nedgrävd i detta ännu mer elementära konstaterande finns en anmärkningsvärt intressant teknik för att navigera livet: du tänker på en idé i nuet, prövar den på världen, och baserad på framgång eller misslyckande inom livets ramar, blir du visad vägen av denna erfarenhet genom framtida beslut/erfarenheter. Vad som också är intressant med all denna strukturalisering, slutledning och anpassningsbara förfining är att inte alla våra val sker med omedelbara resultat, en konsekvens av verkligheten som kan sätta oss i jäkligt svåra situationer ibland, eftersom personligt omdöme inte alltid är lika tillförlitligt som erfarenhet.

Men ibland välkomnar du den skiten för läxan som den kan lära dig. Ibland kan ingenting lära dig den rätta vägen såsom att dränkas under sin egen dumhet genom att ha valt fel. Ta missbruk till exempel: som beteende eller mentalitet är det verkligen inte någonting smickrande, och när du offrar en del av dig själv – må vara pengar, tid, oskuld, integritet – för en fix, tar det lång tid för efterklokheten att komma ikapp och smälla tillbaka dig in i verkligheten. Jag har hört talas om att narkomanin öppnar upp en del intressanta perspektiv, men tiden man slösat för att nå målet (vilket för det mesta verkar vara någon form av flyktig ”visdom”) är inte alltid ett acceptabelt utbyte. Tid blir ett evigt nuläge där allt som betyder något är det som händer just nu. Någon berättade en gång för mig att det innebär att gå en lång väg till en nära destination; lustigt nog tog det mig lång tid att förstå visdomen i det där ganska korta påståendet. Men det tycks vara likadant med det mesta i livet, inte sant?

Vårt samhälle gör mycket för att langa dess smaklösa skit över oss, dag in och dag ut. Det säljer livsstilar rotade i nuet, utan att nämna långsiktiga konsekvenser. Man skulle kunna tro att vi skulle vilja vara mer ansvarsfulla med våra beteenden och handlingar, genom att vara den ”högsta utvecklade arten” i denna ”bästa av möjliga världar”, men det verkar som att allt vi vill göra är att konsumera rikligt och låta otaliga distraktioner dränka den förtryckande verklighetens meningslöshet, som inte erbjuder några lösningar eller svar på livets svåra frågor till någon, – fan, det erbjuder inte ens frågorna längre – blott valet mellan konsumtionens produkter, eller döden i att dra sig tillbaka från samhällets ”födande hand”. De flesta människor verkar inte växa ifrån sin högskolementalitet, så de förblir lättpåverkade av den väg som visar minst motstånd, och det som tillåter dem en enkel utväg med deras ego intakt. Jag gick ut högskolan för ganska många år sedan nu, men ingen som jag växte upp med eller har mött sedan dess ser ut att ha flytt den mentala atmosfären av snobbig grupptillhörighet och social stratifiering, som kastrerat all potentiell användbarhet som vi fick höra att högskolan, eller den illusoriska ”högre utbildningen”, sades ha. Vill ni att jag ska anförtro hoppet om en vettig och förnuftig framtid för världen på axlarna på en skuldsatt tjugofemåring, som fortfarande sköter friteringen på Burger King? Skojar ni? Allt dessa människor någonsin kommer att passa till är konsumtion och själviskhet, och jag kan inte komma på något som kan förändra deras uppförande, bortsett från ett omstörtande kärnvapenkrig, som slutligen skulle få dem att upphöra med sitt ständiga tryckande på verklighetens ”snooze”-knapp.

Inte bara det, men de är totalt beroende av sina små maktfullkomliga solipsismiska världar, fulla av drama, överflöd och förstorande av dem själva. Distraktionerna som erbjuds oss alla är verkligen många – tja, vi måste avvärja tristessen på något sätt, eller? – och vårt beroende av dem kan vara subtil, i underhållningens fall, eller rätt märkbar, i fallet med missbruk av alkohol eller droger. Det hjälper inte när saker som alkohol är såpass godtaget av den allmänna opinionen, som tror att den oljar upp hjulen hos social tafatthet, eller att det är så mytologiserat av personligheter som Hemingway. När man tänker på hans situation, får det mig inte att tro att hans författarskap skulle ha blivit mer grandiost på grund av hans alkoholism, bara att han behövde lite hjälp för att komma dit; det påminner mig om den utgångspunkt ur vilken denna artikel inleddes – riktningens ovisshet. Från min nuvarande livsåskådning kunde jag inte bry mig mindre om att folk tar droger i syfte att att glömma sig själva, distraktion, jagande efter visdom eller annat, men jag inser också att det inte hjälper dem att göra något som de inte annars hade kunnat göra lika bra, oavsett vilken logik de använt för att ha förleda sig till motsatsen.

Jag kan minnas när jag var väldigt ung och mina äldre syskon samlades runt fikabordet för att dricka shots med tequila innan de begav sig ut för att röja runt i nattlivet; utan att förstå denna bisarra ritual, men med en intuition att det var nödvändigt för följande aktiviteters framgång, kunde jag gissa att det var för att förhöja det roliga, och det gjorde mig nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att delta – de diskreta till omvälvande förändringar som skedde med deltagarna fick mig att ifrågasätta orsakerna bakom ritualen. De människor jag kände blev gradvis helt annorlunda, varelser jag inte kunde förstå eller hänga med i, vad gäller de tankebanor som styrde deras handlingar.

Trots detta upptäckte jag att alla de vuxna ”förebilderna” i mitt liv, och nästan alla sådana vuxna som jag mötte utanför min direkta familj, deltog i detta beteende, konsumerandes dessa underliga substanser som jag fick höra var dåligtdåligtdåligt, men som ändå konsumerades av samma moraliserande hycklare. Jag förstod inte då och inte nu heller den inblandade dubbelmoralen, men det gör ingen skillnad för min del, eftersom jag fortfarande hade barndomsdrakar att dräpa, och såg ingen mening med att växa upp så snabbt, om detta uppträdande var vad som förväntades av en vuxen.

Beroende på hur man ser det kan man inte förbli barn för evigt – människor växer upp, och perspektiv förändras. Man börjar bli medveten om vad som händer runt sig i förståndets djupare lager; själv började jag att lägga märke till främst den genomgripande närvaron av reklam, och inte bara från TV-apparaten. Man märker det i sociala förväntningar, konventionell moral, dina kamraters handlingar, dina föräldrars uppfostrande – överallt. Jag har aldrig uppskattat att titta på fluglarver som livnär sig på sopor, då den krälande känslan fick mig att rysa, men det var vad jag fick utstå när jag såg på de människor jag umgicks med.

Vid den tidpunkt jag började inse detta om världen och hur det belyste den uppenbara icke-riktningen vi alla tycktes följa, började jag också att förstå alkoholens dragningskraft för folk i min ålder: när ansvarsfullhet för beslut i ditt liv är en så fjärran aspekt, och ungdomlig glöd fyller dig, är det bara förståeligt att förlöjliga och strunta i konventionell visdom genom att göra vad samhället inte vill att du ska göra: att bli packad och vålla ett helvete, för vem bryr sig? Det finns gott om tid innan man behöver ta ansvar för sig själv, man har minst till tjugofem års ålder på sig innan personligt ansvarskännande blir mer aktuellt, och morsan och farsan slutar att sätta in hjälpande pengar på ditt konto. Massor av tid att hinna ordna upp saker på.

Med risk för att låta som en gammal moralkärring, finns det en anledning till varför ni bör lyssna till de äldre: djupet av deras erfarenhet. Visst, det är visdom från efterklokhet, som säger åt dig att säga ”Nej” likt en duktig liten cirkusapa, men du tar dem inte på allvar eftersom du inte har någon uppfattning om konsekvenser i ett samhälle, som inte påminner om att kortsiktiga beslut kan få långsiktiga följder. Du har inte upplevt det – därför existerar det inte som något verkligt, utan som något potentiellt, en variabel.

Det fanns en historia som Voltaire skrev, jag kan inte minnas den exakta berättelsen, som centrerades kring två män, som var intrasslade i debatter om metafysik, kunskap och medvetenhet; de stötte på en gammal kvinna, som var helt ointresserad av dessa ”större” frågor, som väckte sådan passion i dem – hon sopade sin veranda, lagade mat åt sin make, passade sina barn, och förlitade sig på en Gud hon knappt kunde förstå att se efter resten av livet åt henne. De två männen slogs av detta, och frågade sig själva vilken som var den bättre tillvaron – den gamla damens, vars okunnighet i grunden blev lika med fullkomlig lycka, eller deras egen, där de konstant dränktes under sina egna frågors tyngd, deras erfarenhet och kunskap.

(Jag hoppas att läsaren förlåter mig för det motsägande påstående som följer, men jag litar på att de som kan få ut något vettigt av den väg jag beskriver kommer att finna den och följa den. Varenda en av de största tänkarna som har levt under historien har förespråkat denna metod.)

Deras svar reflekterar vad jag vill få fram, vilket är en bekräftelse av denna artikels inledande åsikter: Du kan aldrig veta förrän du försöker; men de som talar från erfarenhet, talar av en anledning. Visdom förblir teori tills dess att den levs ut av sökaren; livet är tänkt att levas, men det gör ingen nytta att slösa det på distraktioner. Vi kommer att försätta oss i oräkneliga prövningar, men du kommer bara se den högre vägen om du har ditt sikte inställt på den. Sök den högre vägen, och lämna misslyckanden och distraktioner bakom dig.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Men samtliga människor, som inte tar sitt själsliv på allvar, har föga kontroll över den helhet, som stavas ”en människa”. En sådan människas vilja lutar på kroppens funktioner och begär; hon är inte sin kropp, och dominerar den ännu mindre. Hon är sålunda långt ifrån sin egen härskare. Moderna människor, vars själar inte har mycket till grund att stå på längre, låter sina kroppar ta överhanden fullständigt, låter sina begär kontrollera dem till den grad att det är regel snarare än undantag att de flesta har någon form av beroende, vare sig det gäller koffein, socker, onani eller dokusåpor. Med detta som bakgrund är det beklämmande hur individen i dag får så fritt spelrum; människan – eller snarare hennes kropp, som inte längre är kontrollerad och löper amok – vill utnyttja sin rättmätiga frihet i samhället till fullo.

För att man skall kunna bli sant medveten, och för att verkligen kunna låta sin vilja bli ett slags kontrolltorn, som styr ens existens i medveten riktning, måste det inre jaget först separeras från den hord av begär, som tvingar vår existens att inte bli mer än en marionettdocka styrd av drifternas nycker. Detta är ett slags dödsritual, som är känd i europeisk så väl som i annan esoterisk andlighet. Själen når på så sätt ett simpelt tillstånd, till skillnad från det kaos av influenser, som tidigare regerade kropp och själ, och kan sålunda agera utifrån en egen doktrin och inte halka runt bland lidelser.

En variant är att låta en bild av hela kroppen – blod, organ, fibrer, kroppsdelar, ben o.s.v., tillsammans med dess rörelser och funktioner – låta fungera som ett mentalt rättesnöre, för att låta vår kropp styras likt en schackpjäs av vår vilja. Tanken är att kroppen nu skall luta mot viljan, och inte tvärtom. Viljan har tagit över kroppen, precis som ett simpelt sinne har kontroll över en simpel tanke. Det ger oss en stenhård själ, som är odödlig och aldrig insjuknar.

Detta är dock svårt att uppnå för många människor i dag – giriga krafter vill helt enkelt att våra begär skall fungera som deras inkomstkällor. Vi skall återkomma till den mentala bilden om den externa kroppen, genom att ta en titt in i TV-spelens värld, en av dessa marknader, som suger musten ur många (vare sig vi vill erkänna det eller ej.). Det finns många TV-spel, som är så att säga karaktärsbyggda, där man efter mycket möda tar sig högre upp i en hierarki. Det tycks alltså hos många finnas en tillfredsställande strävan efter att utveckla en karaktär mot det bättre, för att kunna nå ett mål. Så varför är det då så svårt för många att göra detsamma i verkligheten? Man sitter gärna flera månader framför ett TV-spel och utvecklar en karaktär och gör de mest fantastiska saker i den värld man ges, men ids inte göra detsamma i det verkliga livet. Bisarrt nog tycks många TV-spelare drömma om allt mer verklighetstrogna spel för detta ändamål; grafiken skall vara mer som i verkligheten, dialogen naturlig, dynamiken perfekt. Men när man utvecklat spelen så långt att det inte längre finns någon märkbar skillnad mellan dem och verkligheten, vad är då meningen?

Troligen rör det sig om just möjligheten att få ett övergripande perspektiv. Man ser bara en reflektion av sig själv på en skärm, ungefär på samma sätt som vissa säger att en enskild människa är en av många reflektioner av en högre själ. Där kopplar vi åter till den sanna kontrollen över oss själva, över hela vår existens. Om vi precis som i de populära TV-spelen gör en karaktär av oss själva, som vi kan bygga upp, förbättra och utveckla, kan vi sedan – när man är tillräckligt rustad – i ett heroiskt utslag driva ut det överflödiga och bygga det starka. I TV-spelens värld kan du efter hand och efter ett schema öka din styrka, öka dina kunskaper m.m., precis som du kan i verkligheten. Där ute i världen finns en oerhörd mängd utmaningar som bara väntar, medan du sitter och låter fingrarna gå varma på en spelkontroll. Och till skillnad från i TV-spel, så är det i verkligheten inte TV-spelsproducenterna som sätter gränserna för vad du kan och inte kan göra; det är bara du som sätter dessa gränser. Är det något som ”inte finns”, om det är något i denna värld du saknar, så står det dig helt fritt att skapa det.

Även om denna artikel är mer tänkt som en metafor än som direktiv för TV-spelare med existentiell ångest, så kanske man kan hävda att ett råd för vilken TV-spelare som helst alltså är att se sig som sin egen TV-spelsfigur, och låta sig styras av sin ”spelarvilja” och inte av begär som är irrelevanta för våra mål. (För hur irriterande vore det inte om ens karaktär ständigt skulle sätta sig och runka i ett hörn när man har bråttom att ge sig upp och döda draken på sista nivån?)

Spela inte TV-spel. Spela livet!

Musiken grundar sig på snabbalternerande trumtekniker som vävs in i en enhetlig rytm. Denna uppbyggnad är flyktig och finner nöje i mångnumerära delsektioner som fragmentariskt utgör varje sång. Produktionen är slät, ljus och mjuk, vilket är till just detta albumets absoluta fördel. Utrymmet för trummorna lämnas endast som en medveten bakgrundsbalans till musikens övriga krafter, vilka är drivande och huvudsakliga. Samspelet mellan grundrytmik och ledande melodi är briljant och häpnadsväckande på samma gång, men utgör trots detta en naturlig del av musiken som helhet.

Det är nämligen i gitarrens vackra harmoni, som uppstår ur de mångfaciterade och ständigt skiftande melodierna, som den majestätiska och nyromantiska känslouppbyggnaden får sin grund. Detta sker i direkt kontakt och medvetenhet med varje sångs existentiella hantering, där viljan till att bryta sig fri från mänsklig existens och levnad blir överväldigande – och som till sist leder fram till en ejakulation av dynamiskt melodiska drömmar och visioner av världar bortom den vi kan se, höra, känna och ta på. Sacramentums musik centrerar kring dessa känslor, och medan man vissa gånger ingår i ett tillstånd av självcentrering och överdramatik, överskrids detta alltid av en motreaktionär vilja att bli Ett med de krafter som formar det eviga och beständiga.

Medan många sånger är banbrytande vackra och häpnadsväckande, är de också futuristiska och samtidigt episka. Nisse Karlén vrålar ut sina överväldigande känslor likt en mörk ande och hans röst jämnas (”blandas”) slätt ut med musiken i övrigt, vilket inger en klar och ren, nästan spirituell upplevelse, där rösten kommunicerar med idéer och drömmar, vilken som gensvar får en sammanfattande utveckling i rytm och melodi. Samarbetet musikerna emellan är således oklanderligt, vilket reflekteras både av musikalisk och metamusikalisk presentation.

Vad som annars många andra melodiska svartmetallband lider av – nämligen avsaknaden av intim och ädel musikutveckling – finns inte på ”Far away from the sun”. Sacramentums musik är otroligt intensiv och närmande, vilket visar tydliga tecken på kompetens hos ett band, som var så här nykommet och fulländat för sin tid. När detta sätts i relation till musikens övriga delar, som är både starka och klart transcendentala, blir slutsatsen tillfredsställande på dubbla plan. Vi finner mycket av den emotionella logik som annars tillskrivs ren klassisk musik, där vilja och känsla samverkar för att finna ett mål utöver materiella behov och existensflöden.

Resultatet blir beskrivningar av ensamhet, styrka, melankoli och fokus på evighet som överskrider musikens decentraliserade byggstenar. Även om vissa slutsatser inte blir svaret på en fråga eller lösningen på ett problem i sig, visar de vägen för kommande tankegångar i samma spår, trots obestämdheten i den rebelliska eskapismen. I viljan att utforska och uppleva det okända, har Sacramentum därför lyckats skapa ett mästerverk i melodisk svartmetall, där plågan av en fantasilös, mekaniserad och rotlös värld leder till viljan att bryta sig fri från vedertagna sanningar och istället finna själslig mening i det känsloutsvävande, drömmande och utmanande.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Stäng av. Det finns något inombords. Dyker de ned i sin allt djupare tomhet, skall de snart finna mark igen. Stäng av musiken, sluta läs, sluta gå. När den första skräcken avtagit och man stirrat länge nog över avsatsen – ned på ett mörker, som av och till dyker upp i andra uttryck – så börjar det seriösa sökandet. Att det finns något mer än vad sinnena får utifrån är inte bara en möjlighet. Där ligger en blek, sargad själ och väntar (och har ropat, gett dem symboler i drömmar, gett dem neuroser av sin ensamhet). En blodig lekamen, bortklösta naglar, förhårdnad och sprucken hud – där väntar den. Även en sådan syn skrämmer, skulden sätter vid: ”Jag klarar det inte, allt är för sent.”

Att ge bot åt den vän de ännu inte känner, hinner de kanske inte. Och kan inte, vill inte, vågar aldrig. Tomheten ekar fruktansvärt. Och det var aldrig något som stod i skolböckerna. Inte ett ord. Allt ligger på dem själva, på den enskilde individen att upptäcka sig själv, att försvinna bort i kala landskap, vårda frostiga frön och hålla ut tills vår och sommar ger lön för mödan. Detta är att lära känna tomheten, känna i dess rätta bemärkelse, och få en livskamrat, eller en saknad hälft, som kanske fanns där under den varma barndomen, men som brutalt slets loss från dem och kastades i avgrunden, medan de själva sattes vid skolbänkarna.

De som lärt sig mer än vad som utstakats dem – för att de velat det, kunnat det och vågat det – de som tagit sig tid att få kunskap som aldrig ger dem minsta bonus i ett kommande yrkesliv, men som nog alltid kändes viktigare – de ger sig själva fingervisningar om vad som kan vara och vad som kan bli. När människan är hel igen, finns en produktiv källa att hämta ur, som skapar med egen kraft, som inte längre kräver utvärtes influenser. Gör detta till lag för individen, familjen, stammen och nationen, så får världen bevittna allt det unika som den åtrått.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Allt tydligare ser man i dag hur ett av de nygamla föremålen för ungdomars förvirrade frustration och ”revolutionära” vilja, är just den gamla kristna läran. Den har förvisso fått utstå mycket kritik, främst sedan upplysningstiden – med hetsande radikaler som Voltaire i spetsen – men sedan det blivit allt lättare att vara ateist och det rent av blivit svårare att kalla sig kristen, så har allt fler ungdomar sett kristendomen som sin favorit att håna.

Och det finns uppenbara sätt att bli mer ”kristen” än de kristna man anklagar – helt enkelt genom att anklaga dem. Dagens kristna har blivit ett slags leksak för vårt överdrivet rationella tidevarv. Vår myt säger oss att inget annat än förnuftet (”vetenskapen”) ger oss sanningen om världen, och vad kan då vara mer underhållande än att håna de vilseledda satar, som är för svaga och dumma för vår okränkbara klarhet?

Sarkasmen är väl uppenbar, men vi går djupare. Vi har oerhört svårt att se skillnad på yta och innehåll, det är mer regel än undantag hos en modern människa. Det kan de facto ha att göra med rationaliteten; vi ser detaljerna, inte helheten; vi ”ser inte skogen för bara trän”; vi ser så att säga bara de mikroorganismer vårt mikroskop visar ögat, medan vi får hemorrojder av suttet stirrande. Därför har vi också svårt att se att även det till ytan kristna kan till innehållet vara allt annat än fanatisk vidskepelse eller svaghetsdyrkan. I sällsynta fall kan kristna européer ha en del av den forna glimt som uppstod hos de stora andligheterna hos indoeuropéer innan monoteismens intåg. Man uttrycker sig helt enkelt med ett känt medel för att tillfredsställa ett behov, som i sig inte nödvändigtvis har med kristna doktriner att göra.

Detta uppfattar uppenbarligen och bevisligen inte den ganska självgode ateisten. Troligen vill han heller inte; det är del i det individualistiska spelet att få hacka på en sökande, som han målar upp som en ondsint förespråkare av förtryck av hans ”radikala” frihet. Det tillhör vår tidstypiska sadism, en sadism med mer masturbativa kännetecken än under någon annan epok, som innehåller en låtsasheroism, mer antiheroisk än något annat. Skulle den själlöse ateisten dock vara ärlig inför sig själv, skulle han erkänna att världen inte består av kristna sökande, som vill honom illa. (Skulle han verkligen stå inför rätta på 1600-talet under en häxprocess, skulle hans ”det finns minsann ingen löjlig gud” aldrig för hans liv fly tändernas stängsel.)

Snarare består majoriteten i dag av just sådana som han, något ännu mer kristet, närmare judendomens materialism. En uppfattning om motsatsen får han bekräftad bl.a. av media, som vi vet basunerar ut mycket ur ingenting. Under tiden polerar han sitt ego med sitt beklädda, rationalistiska förakt för minsta antydan till begreppet ”Gud” från en annan människa. Visst kan man tycka att den abrahamitiska traditionen är onaturlig och spirituellt undermålig, men faktum är att de få kristna bland ungdomar i dag med största sannolikhet har en betydligt mer insiktsfull uppfattning om världen, just eftersom kristendomens nuvarande impopularitet kräver en form av tankeförmåga utanför det konventionellt accepterade.

Ibland händer det att man som omväxling betecknar en kulturs ursymbol och grundidé som ”Gud” (eftersom en kulturs uttryck i konst, politik och livssyn är dess sanna religion), vilket får majoriteten att beteckna denne som en okunnig, vidskeplig, svag, dum och vilseledd dåre. Ett ytterst fåtal har kapacitet nog att skrapa på ytan och upptäcka diskussionens egentliga innehåll.

Kristendomen får ändå i slutändan smaka sin egen medicin. Om vi säger att Gud är själva grundenergin/symbolen i en kultur, som tar sig uttryck i dess konst genom århundradena, så kan man påstå att Gud åtminstone blivit gammal, analytisk och smått senil, i en salig blandning. Är inte kristendomens nuvarande ställning ett tecken på en inre dekadens, med den där bittra gamle mannen i himmelen, som insett sin egen dödlighet? Med tiden dör vår skaparkraft (Gud ”dör”, för att parafrasera Nietzsche – gubben blir ett kolli), ungefär som att gravitationen tvingar en att åter falla till marken efter att ha hoppat mot våra högsta uttryck för självförverkligande.

Och när Gud är död, ligger han oförmögen att förmedla sin vilja till den yngre generationen, som i stället hånar honom tills dess att han dör. Detta måste väl vara den yttersta formen av den kristna doktrinen.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Detta urholkar själen. Vi behöver meningsfulla upplevelser och erfarenheter för att kunna bygga på höjden; när en meningsfull strapats hämmas och ersätts med den enklare tillfredsställelsen, tynar själens vitalitet bort av upprepningar. Vid tillfälle erkänner sig den vuxna människan fortfarande omogen, och frågar sig varför hon alltjämt sitter vid bergets fot och fördriver tiden med lek med stenar, när hon vid denna tid borde befinna sig uppe bland topparna och se ned på ett livs fantastiska äventyr.

När beroendet väl gripit makten, spelar det ingen roll huruvida intresse längre finns för själva upplevelsen av den repetitiva sysselsättning man ägnat sig åt, om man längre alls njuter av sitt trygga, harmlösa val av verksamhet. Ty även när man inser dess ohälsosamhet, griper just vanan tag om ens handlingar. Rutinen påverkar människan att ständigt gå runtomkring fjällets fot, snarare än upp för dess rygg.

En ansenlig ihålighet har skapats ur ett urgröpande beteende, och för att dess gravitation (beroende) inte skall kasta omkull oss ideligen, så måste det fyllas. För att uppbära vilja att fylla vår själ med mening och söka nya, bättre alternativ än dem som hittills skapat ett osunt beroende, krävs som regel inspiration och kunskap. Inspirationen kom förr ur samhällets ritualer, som gav människan en fast vetskap om sin roll inom familj, stam, rike och kosmos; den kom ur känslan och vetskapen om ett samhälle med ett gemensamt mål, med en specifik riktning, i vilken man själv var en spjutspets riktad mot en löftesrik framtid. Nu för tiden får var man ensam råda bot på det sinne, som till sin natur är kollektivt anpassat.

Den enda inspiration som återstår för att samla disciplin att bryta ett personligt degenerativt mönster, går genom insikten att när man väl kommit en bit uppför fjällets brant, så är det snart mer lockande att fortsätta uppåt, än att sjunka ned på nytt. Också går det genom kunskapen om vilka erfarenheter som går att komma i besittning av efter prövande strapatser; vid varje val mellan en timme simpel underhållning och en timme utmaning och skapande, bör man ha i åtanke vad som ger det vackraste minnet. Vad vill vi ha kvar som hågkomster och erfarenheter när vi ser tillbaka på våra liv?

Det hela handlar däremot inte om att aldrig se tillbaka, att aldrig titta ned. Att se åter på tidigare handlingar, beteenden och vanor, som varit oss till fördärv, är av godo så länge man låter dem flöda förbi det tränade sinne man nu förfogar över, på samma sätt som man går en gata ned och ser inbjudande och för oss onödiga butiker, men låter dem passera, med ständigt fokus på det mål man eftersträvar. Detta tränar bort vår svindel och gör att vi inte blir yra och faller ned ännu en gång. Ty det motverkar sitt syfte att ombilda detta till en moral, där vissa handlingar är onda och andra goda, d.v.s. aldrig respektive alltid att föredra oavsett situation. Ett sådant skapande av moral är en flykt från disciplinen, som är den enda som kan ta oss upp. Det finns inga genvägar upp för ett berg, men gott om hycklare.

Vad allt detta kan innebära i praktiken kan vara mycket beroende på personens kvalitet och förutsättningar. Men som exempel kan det gå ut på allt mellan att välja att stänga av TV:n (den kallas ”dumburk” av en anledning) och i stället ägna sig åt intellektuellt utmanande litteratur och själv våga skapa, till att välja frukten framför godisbiten.

Det finns många som mer eller mindre hånar delar av vårt moderna leverne för dess uppenbart bekvämliga och antiintelligenta hedonism. Samtidigt har de andra ovanor som hindrar dem att nå full potential och lägga mer tid på vad som är viktigt både för dem själva och för deras medmänniskor. Att låta dessa veta att det är fullt möjligt att nå andra horisonter, så väl andligt som samhällspolitiskt, är av stor vikt för att få Sverige som land att överleva som kultur och ta vara på dess egentliga resurser.

Det finns inga ursäkter. Resultatet är det enda som räknas. Det går att ta sig ur virrvarret, ur strömmen av meningslös underhållning, och aktivt börja skapa en hållbar mening i sitt och andras liv, ensam eller tillsammans med likasinnade. Med ett själlöst etablissemang vet du att ingen inom den officiella ledningen i landet kommer att göra det åt dig.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

I Sveriges forna dagar var natur- och sagoväsen en naturlig del av människans liv. Det var inte diskutabelt vidare troll och jättar verkligen fanns, utan endast en fråga om när ett sådant möte nästa gång skulle ta plats. Bönder oroade sig ständigt över gårdstomtens påhitt under jorden, drängarna befarade skogsråns lurande skönhet och pigorna lär ha varit på sin vakt då de tvättat kläder vid bäcken, väl medvetna om näckens tillhåll. Bara för ett par hundra år sedan var detta en självklar realitet för de flesta som levde i det bondesamhälle, som idag har ersatts med industrialismen.

Tiden var som sagt annan då, men skogsväsen var inte någonting främmande eller nytt för folket. Nej, tvärtom, människan har alltid begrundat och trott på högre andliga makter, vare sig det gäller skogen eller himmelriket. Våra germanska förfäder hade en uppsjö utav gudar och gudinnor, som antagligen de allra flesta hade full tilltro till. Dessa väsen tjänade inte bara som fysiska makter, utan även som symboler, ideal och andliga krafter.

De indoeuropeiska naturreligionerna personifierade naturkrafter och gav dem ett mytologiskt epitet som idag mer eller mindre bör betraktas som episka, men även eviga. Deras själar kunde finnas i träd, bäckar och sjöar, hav och ängar. Detta reflekteras starkast i den nordiska hedendomen, där gudar som Ägir och Njord rådde över havets makter, Frej och Freja ansvarade för skörd och fertilitet, och Loke stod som ansvarig för jordbävningar.

Så hände något; Kristendomen kom till Sverige, och det med buller och bång. Många fick sitt liv berövat på grund av sin hedniska tro, vissa valde att ge efter, andra slogs till det sista andetaget. Det som ersatte de hedniska naturgudarna blev hebreiska helgon och mytologiska personer som saknade relevans för det svenska kulturarvet. Detta måste ha varit en tid av sorg och misär, med ständiga inbördeskrig och nya hövdingar. Till slut stabiliserades Sverige och den politiska makten kom att under medeltiden centraliseras via kyrkan vidare till kungen.

Frågan man då ställer sig är: var tog alla naturväsen vägen? Försvann de? Nej, givetvis inte. Medan folket sakta men säkert övergav de hedniska gudarna, fann mången tilltro till andra underliga och mystiska väsen. Trollen är ett av dessa; små, men ibland stora, fula varelser som med kärlek till guld och hat inför Kristendomen erövrade både realitetsuppfattning och fantasiskapandet hos många nordbor. Trollen, tillsammans med andra natur- och sagoväsen, kom att mer eller mindre dominera den kollektiva svenska folksjälen, tills det att vetenskapen och det industriella samhället sakta men säkert tog död på allt vad ”myter” och ”trosuppfattningar” hette.

Även om det moderna samhället lyckades urholka, skrämma iväg och fördriva många utav dessa naturväsen som i alla tider levt och haft sina hem i de svenska urskogarna, bibehölls många väsen, medan nya ploppade upp här och var. Detta kan väl inte ses på annat sätt, än att människan kvarstår som oförändrad inför frågan om livets magiska krafter. Även om tron på materialism idag är starkare än den på gastar, demoner och troll, så lever många myter och väsen fortfarande kvar. Barn som växer upp har ett behov av sagor och sagoväsen, och visar ofta ett intresse för det som vuxna inte kan förklara eller rationalisera bort.

För då klockan tickar tolv, fullmåne lyser klart bland molnens överhängande draperi, och katten fnyser av irritation över dörren som lämnats på vid gavel i sommarnattens insjunkande värme, finns i det ögonblicket ingenting som förklarar, beskriver eller förenklar tillvaron. Det är dessa speciella ögonblick då människan känner sig så liten som möjligt, då tankarna går tillbaka på det okända och oförklarliga, på de oanade krafter som kan tänkas härja i skogens dunkla vrår. Och vill det sig illa – ja, jag säger – vill det sig riktigt illa, så en natt när du minst anar det, kan huldran stå utanför köksfönstret och stirra in med sina vakande och nyfikna ögon, letandes efter det som stal hennes själ med vinden…

På gården där de levde

Gården har alltid utgjort centrum för den svenska bonden och hans familj. Det är här som sådden skördats, här som barnen lekt och här som släkt träffats för att fira seder och traditioner. Gården var dock i äldre tider inte bara en plats för liv att gro, utan även ett perfekt tillhåll för diverse naturväsen. Dessa varelser kunde antingen hjälpa eller stjälpa, ge eller ta liv. Just därför var det så viktigt att hålla sig god med dessa väsen, för när deras sinnen retades upp, eller de lyckades lura människan till att begå en farlig handling, kunde de ge bevis på vad det innebar att motstrida Moder Naturs inre krafter.

Nere i källaren

Under 1900-talet skedde en ökad urbanisering i Sverige. Detta medförde att en rad nya hyreshus började byggas. För många var det en lättnad att få fast jobb på en industri, medan andra förfasade sig över stadslivet som i mångt och mycket avskiljde sig från jordbrukslivet ute på landet. Någon av dem som kanske kände störst missnöje över situationen var källarglutten. Detta var en dvärgliknande varelse som antagligen kom från lantbruket, men tros ha haft ett annat namn vid den tiden. Källarglutten var en busig liten man som bodde i källarna nere i hyreshus. Där stökade han till rejält; välte omkull potatissäckar, jagade iväg råttor och slog med fönsterluckorna. Den som vågade sig ner i källaren kunde mycket väl uppleva spratt från denne lille bråkmakare. Trots sin retliga natur verkar han inte har utgjort någon större fara för människorna som bodde i hyreshuset, utan endast velat skrämmas och busas.

Vid brunnen

Förr i tiden hade man inte lyxen att avnjuta dricksvatten från rinnande kran, utan bonden fick istället bege sig ut till gårdsplanen där brunnen oftast stod. En brunn kunde vara ganska djup, och med lekande barn som sprang omkring och lekte på gården, kunde just denna del utgöra en stor fara för en nyfiken pojke eller flicka, som av modets behag velat ta en titt ner i avgrunden. Bonden och hans hustru hade fullt upp med arbetet kring gården och kunde inte ständigt övervaka sina livliga barn. Till sin hjälp hade man därför en brunnsgubbe; en liten krabat som till mycket liknade en vanlig gårdstomte. Denna varelse såg till att inga nyfikna barn fick för sig att hoppa ned i brunnen och gav till och med barnen örfilar om de kom för nära. Han gjorde även vattnet fräscht och rent, och såg till att det höll en jämn nivå i brunnen. Brunnsgubben var dock inte bara god, utan kunde även skapa översvämningar om bonden själv slarvade och förorenade vattnet. Således fungerade brunnsgubben som en väktare över brunnen, som hämnades den klantige men belönade den vaksamme.

Ute i fäboden

Då våren närmade sig Nordsverige och fäbodjäntorna begav sig upp till vallen, kunde de höra skrammel och ljud ifrån köket, samt råmande ifrån kor och getter i fähuset. Det var vittrorna som flyttade ut för att bege sig till fäboden och övernatta vintern där. Vittror var ett småfolk, släkt med huldrefolket i Norge, som bodde under jorden eller vid stenar och berg. De var vanliga dödliga varelser, och kunde nå olika längder och klä sig på olika sätt. Vissa var endast en decimeter lång medan andra till och med kunde bli längre än en fullvuxen människa. Vittror gick ofta i traditionella folkkläder, men vissa hävdar att de klädde sig vitt när de var glada och rött när de var arga eller ledsna. Vittror förekom mest i Norrland och där levde de ett ganska fredligt liv. De hade en underlig relation till vanliga människor, då de vid vissa tillfällen kunde tänkas byta sina magiska kor med människans. Dessa kor gav extra mycket mjölk och var därför speciellt eftertraktade i äldre tid. Andra gånger kunde man se vitter-kor löpa fritt ute i hagar, och då skulle man enligt sed kasta sin kniv över dem, för då hade man ägarrätt att behålla dem.

Samtidigt som vittrorna var ett ganska tillmötesgående släkte och i mångt och mycket var likt vanliga människor, då de både åldrades och dog likt andra dödliga varelser, så kunde de ibland vara riktigt retliga och busiga. Dessa upptåg, tillsammans med det givna faktum att vitterkvinnor oftast var mer vackra än vanliga kvinnor, bör ha försatt människans relation till vittror i ett minst sagt komplicerat förhållande. Människan kunde t.ex., om den hade otur, bygga sitt hus på ett så kallat vitterstråk. Då kom vittran att marschera med sin boskap rakt igenom huset. Oftast såg man endast till enskilda vittror, och det var därför ytterst sällsynt att få chansen att träffa på en hel vitterfamilj. Vittrorna är Norrlands starkaste sägentradition och kan i mångt och mycket jämföras med Sydsveriges troll. Precis som vättar och lyktgubbar, kunde vittror både vara snälla och elaka, pålitliga och busiga, tillmötesgående och envisa. Således betedde de sig mycket likt hur vanliga människor gjorde på denna tid, och var därför ingenting ovanligt, utan snarare någonting oundvikligt, folkligt och magiskt.

I ladan

I det gamla Sverige var jordbruket den huvudsakliga sysselsättningen och många gånger var det mycket slitsamt och fysiskt påfrestande att få allt att gå ihop för en bondfamilj ute på landet. Missväxt, tjuvaktiga grannar och andra faktorer kunde göra att maten på bordet försvann för dagen. Under denna tid av hårt arbete fanns där dock hjälp att tillgå. Denna hjälp kom från gårdstomten, eller nisse som han även kallades. Tomten var en liten kortväxt gubbe med långt vitt skägg, grå vadmalskolt och röd luva. Det var en mycket arbetsam och ensam liten man som verkade i det osynliga. Tomten utförde i stort sett alla gårdssysslor, som att skörda, avverka skog, laga mat och mjölka kor. Han drev på pigor och drängar, ty den som låg på latsidan fick sig av tomten en rejäl örfil! Denne lille man var sannerligen inte att leka med. Han var lättretligt, spelade ofta busstreck och kunde till och med förvrida synen på människor. En gårdstomte kunde tjuva skörd från en annan gård och ställa till problem på den egna gården om bondeparet inte skötte sitt jobb. Tomtar emellan kunde inte vistas tillsammans och det var ofta att de råkade i slagsmål med varandra.

Tomten krävde inte mycket i gengäld för sitt gårdsarbete; han ville endast ha en skål med gröt, smör och mandel på juldagen, möjligen ett par nya vantar inför vintern, lite tobak och en sup – något annat hade gjort tomten arg och antagligen fått honom att lämna gården. Man var därför mycket noga med att inte reta upp tomten på något sätt, t.ex. genom att plocka upp en av hans vantar som han tappat på marken, fjäska eller skämma bort honom med saker (för då kunde han bli lat och vägra lyfta ett handtag). Han kunde till och med irritera sig på hästar, om de i hans ögon bar fel färg. Således var tomten ganska oberäknelig, och det bästa sättet att behålla en gårdstomte var därför att arbeta flitigt på gården och se till att alltid ha hans grötskål framme på juldagen, samt att sticka nya vantar åt honom varje år. Var fick man då tag på en sådan här liten varelse? Antingen kunde man köpa honom på vissa ställen ute på landet, eller utförde man en speciell magisk rit som lockade tomten till gården. Det enklaste var dock att lägga ut ett par vantar och en skål med gröt på juldagen. Så här berättar en person från Gunnarsnäs:

”Det var på ett ställe, som drängen hade lagt sin rökpipa i stallfönstret. När han kom och skulle ha den, så var den borta. Men nästa morgon, så log hon i fönstret. Då förstod drängen, att det var tomten, som hade lånat henne, och för att han skulle vara snäll vid tomten, så lade han pipan i fönstret varje kväll, så fick tomten röka om natten. Drängen behövde aldrig rykte hästen, för det gjorde tomten.”

Gårdstomten arbetade i det tysta och var en ytterst konservativ varelse. Han höll starkt på det gamla och avskydde moderniteter. Han höll troll och andra oknytt borta från gården. Fylleri och annat ovårdat beteende tolererades inte av tomten, och han var frisk med att utdela örfilar åt dem som inte lydde. Han kunde prata med djuren i ladan genom ett speciellt tomtespråk. Tomten var således på många sätt magisk och övernaturligt, även om han var en vardaglig företeelse i det äldre Sverige – dokumentation om gårdstomten går ända tillbaka till medeltiden. Det var sällan man fick en skymt utav honom, och fick man lyckligtvis det, var det endast en snabb blick under kvällstid. Han bodde i gamla lador, smedjor och kvarnar, men kunde även finnas på skepp och andra båtar. Kringresande, men föredrog att stanna på en plats som han tyckte mycket om. Ville man som bonde bli av med sin gårdstomte, kunde man utföra en viss sed, vilket dock kunde förarga tomten så mycket att han tog med sig ladugårdstaket. Även om gårdstomten mer eller mindre såg likadan ut överallt (hans hemvist sträcker sig även in i Norge och Danmark), kunde han i vissa delar av landet ta en mer obskyr skepnad. Nere i södra Sverige har det rapporterats om tomtar som hade ögon i pannan, och vissa som till och med helt saknade huvud!

Nuförtiden finns det knappt några gårdstomtar kvar på bondgårdarna i Sverige. Gårdstomten, som avskyr städer och stora folkmassor, har istället flyttat ut i skogen och blivit skogstomte. Där lär han bo ett tag till, tills bondgårdarna åter gått tillbaka till traditionella tillvägagångssätt att så, skörda och mjölka. De flesta andra väsen i Sverige, har på grund av urbaniseringen och modernismens framfart flytt människans hemvist, för att istället finna tilltro till skogen. Tomten är inget undantag och med tanke på hans retliga och envisa sinnelag, så lär han inte visa sig på de svenska bondgårdarna på ett bra tag framöver. Till skillnad från vad många tror, var inte gårdstomten bunden till kristen tro, utan till folklig hednisk tro. En berättelse från Lerdal beskriver detta bäst:

”På ett ställe hade de en tomte och allt var så ordentligt och bra, och kreaturen voro feta och välskötta. Varje jul band de ett par vantar, som tomten skulle ha på julkvällen. De skulle ligga på huggkubben och grötfatet skulle stå bredvid. Men sonen där läste till präst och han tyckte detta var hedniskt bruk och vantro. Han tog vantarna och gömde undan dem i en låda. Efter den tiden började det bli förfall på gården, boskapen blev mager och ville inte trivas. Far och mor visste inte om, att de gjort tomten emot på något vis och kunde inte förstå, vad det berodde på. Men så hittade de vantarna i en av sonens lådor och då frågade de honom, varför han gjort så. ”Dem skall jag ha, så att jag kan bevisa på yttersta dagen, vad tro I har haft”, sa prästen. Detta hörde tomten, och den natten brann ladugården upp.”

Man kan på många sätt finna tomten lustig och kanske till och med festlig, men se det tycker han inte om! Tomten saknar nämligen humor och uppskattar inte människans finurliga upptåg. Han kommer därför att vänta tills att det nya och moderna försvinner, så att det gamla och traditionella åter kan få sin rättmätiga plats i ladugårdens höloft. Så envis, så bitter, så förargad är han över nutidens Sverige.

Under husgolvet

När husmor i äldre tider skulle kasta ut kokvatten, kom det sig att hon samtidigt ropade ”huka er vättar” eller ”se upp där nere”. Till vem var dessa rop riktade? Vättarna – ett folkligt svenskt väsen som i mångt och mycket liknade gårdstomten. Vättar var småfolk som levde under husgolv, men ibland även under träd och stenar. Likt tomten föredrog de att klä sig i grått. De var av ett illsinnat kynne och levde mer isolerat från människan än andra väsen. Vättarna hade egna samhällen och ville helst inte komma alltför nära människan. De ansågs tjuvaktiga och besitta en oneklig magisk kraft, ty om man på något sätt störde, irriterade eller hotade dem, kunde de ge en sjukdomar, likt allvarliga brännblåsor eller värre. Vättar kunde även förvandla sig till paddor och till och med göra sig helt osynliga. Man var därför extra vaksam med att aldrig skada vare sig vättar eller paddor, då detta kunde ge olycka och fattigdom för gården. Straff som vättar kunde använda sig av, var bland annat att skapa otur med djuren, eller till och med bränna ner hela gården.

På samma sätt kunde bondeparet erhålla lycka och rikedom om de på något sätt hjälpt en vätt. Historier, som denna ifrån Färgelanda, berättar om kvinnor som hjälpt till med förlossningar och som därefter blivit rika:

”Det var på ett ställe de hade en vattentunna ståenes i ett kök. Så kom det in e lita gumma. ”Nu får jag då riktigt säga ifrån, för nu kan vi inte ha’t på detta viset längre. Erat golv är vårt tak, och det rinner så galet ifrån denna vattentunnan ner till oss.” De flyttade vattentunnan.
Men en gång kom det upp en karl nerifrån och ba att frun skulle komma ner och hjälpa dem, för hans hustru skulle föda barn. Och hon gick med, och det var så snyggt och fint där nere. Och hon hjälpte dem, så det gick bra. Och när det var färdigt, så gick mannen fram till henne och sa: ”Håll upp förklät, så ska du få någonting. Det ser inte något vidare ut nu, men göm det i alla fall, och se på’t i morgon!” Så tog han och slog nånting i förklät på henne, och hon tyckte det var hyvelspån, men hon gömde det i alla fall i byrålådan, och på morgonen, när hon titta på’t, så var det gullpengar.”

Andra sagor beskriver hur bönder har flyttat lador som stått på vättars boningsplats, och därmed blivit rikt belönade. Som tack för hjälp kunde vättar även låta människor skåda deras bröllop, som sades vara mycket ståtliga och vackra.

Om man, antingen avsiktligt eller av rent misstag, skadat en vätt, kunde det hända att man var tvungen att lägga ut mat på så kallade vättehögar, för att återgälda misstaget. Relationen mellan människa och vätt var ofta komplicerad. Ibland kunde vättbarn få för sig att leka med vanliga människobarn, något som kunde reta upp husmor och driva henne till att kasta kokvatten på vättbarnen. Resultatet av sådana möten var olycka, gårdsbränder och sjukdomar. Vättar ville för det mesta bo i sina egna samhällen, där de kunde leva ostört, frånskiljda från människor. Ordet vätt användes flitigt förr, för att beskriva olika slags övernaturliga väsen, såsom asar, vaner och alver. Vättar är således ett uråldrigt folkslag som manifesterats i olika skepnader under århundrades lopp i Sverige. Nästa gång du spiller vatten på spisen, var noga med att förvarna vättarna, ty annars kan det gå dig illa!

På villgräsets marker

På grund utav att jordbruket utgjorde den huvudsakliga arbetssysslan under äldre tid i Sverige, blev många män tvungna att arbeta ensamma i skogen under en längre tid. Det kunde röra sig om jakt, kolning eller skogavverkning. Under dessa ensamma stunder i skogens inre sköte, inträffade många märkliga ting, såsom här ifrån Tisselskog berättas:

”En gubbe var till skogen på tjäderspel. Rätt som han stod där, så tyckte han att det skramlade till på ett berg, som om en älg skulle ha rusat upp. Men så fick han se ett väldigt fint fruntimmer, som gick och band med silverspetor. Det klingade så vackert i spetorna och så blänkte de i solen. Hon kom och talade till honom, men han svarade inte. För att han skulle bli av med skogsråa, så gick han över rinnande vatten. Hon skulle inte kunna gå över sådant vatten. När han kommit över bäcken, så spelade det tjädrar överallt. Det satt en fjäder i varenda topp. Han sköt det ena skottet efter det andra, men det vara bara fjädern, som föll ned, tjädern fick han aldrig se. Skogsråa gycklade med honom, fast hon inte kunde ta sig över bäcken.”

Så berättar en person från Tisselskog i Dalsland, en av många, som fått uppleva skogsråas magiska konster och förförelser. Skogsråa var en vacker kvinna som härskade över skogen och djuren. Om man såg henne framifrån var hon skön och hade lockande rådjursögon, men om man fick syn på henne bakifrån, blev man vittne till synen av en ihålig rygg som ett gammalt träd. Under sin klänning hade hon en svans, oftast en rävsvans. Hon hade förmågan att lura till sig män med sin skönhet, för att därefter fånga deras själ. En man som fäst sig vid skogsråa var för evigt fast i hennes våld. Flertalet sägner berättar om män som lämnat sin familj och sina barn, för att leva sitt liv med skogsråa ute i skogen. Andra sagor beskriver hur män som träffat henne plötsligt slutade att prata och blev mycket isolerade inombords.

Skogsråa, som hade total makt över skogens djur, kunde därmed även råda över jaktlyckan för männen ute i skogen. Ville det sig illa ledde hon bort alla djur ifrån jägaren, så att han fick lunka hemåt till stugan utan något byte. Hon kunde även blåsa i bössans pipa så att den slutade fungera. Liksom många andra naturväsen kunde skogsråa förvandla sig till olika skepnader, oftast en ful gammal gumma. På samma gång kunde hon förvrida synen på människan; vissa sägner berättar om skogsrån som lurat män ut i kärr, då de trott att de legat hemma i sängen. Således kunde skogsråa villa bort män i skogen så att de gick vilse och aldrig kom hem igen.

Men skogsråa var inte bara en elak och förförande kvinna, utan även ett hjälpsamt och snällt väsen, om man tog henne på rätt sätt. Hjälpte man henne, till exempel genom att bjuda på mat ur sin matsäck när man var ute och jagade, hände det att man kunde bli rikligt belönad. Bland annat kunde hon göra bössan magisk så att den alltid träffade sitt byte. Andra historier berättar om kolare som somnat till, men väckts upp av ett skogsrå, då milan stått i brand. Här finner vi ett klart sammanband mellan samtliga naturväsen; de var svåra att förstå sig på, men tog man dem på rätt sätt, så kunde de vara mycket hjälpsamma och vänliga. Deras natur gjorde att de lätt kom i konfrontation med människan, och tyvärr ofta på fel sätt. Skogsrå älskade karlar, och var därför alltid intresserad av att lura till sig en man ute i skogen. Ofta utvecklades de intima relationerna mellan man och skogsrå till samlag. Till sist bröts mannen av från verkligheten och kunde inte längre nås, varken av fru eller barn. Så här lyder en redogörelse ifrån Ärtemark, då en man blev totalt uppslukad utav skogsråas starka krafter:

”En gång så förstörde hon en brudgum, så han aldrig kom till bröllopet. Han var på väg till bröllopet och red genom en skog. När han kom mitt på skogen, så kom det en vådligt grann tös fram till honom. Han ville rida vidare, men hon tog tag i tyglarna på hästen och höll den. Till slut så övertalade hon honom. När han kom hem, var han konstig. Och han ville inte se sin fästmö mer. Han bara tala på jänta, han hade i skogen. Var natt så var han i skogen hos henne.”

Vad kunde man då använda för att skydda sin själ från att bli förförd utav skogsråa? För det första var man noga med att aldrig gå var som helst i skogen, för om man råkade trampa på villgräs – gräs som skogsråa gjort magiskt – kunde man lätt villa bort sig. Svordomar och bibliska ord brukade även hjälpa mot skogsrån, om än i kristen tid. Man skulle aldrig skämta om eller med henne, för hon förstod sig inte på vad skämt var, och kunde därför bli vred. Vidare kunde man ta tag i hennes rävsvans, för det tyckte hon inte alls om. Om man ville förebygga att ett skogsrå inte skulle kunna ta sig in på natten och förföra mannen i huset, för det hände ibland, så kunde man använda sig utav växterna Tibast och Vendelarot. Vissa sägner beskriver till och med hur vitlök kunde fungera som avstötare mot skogsrån när man var ute och jagade. Andra saker som skogsråa avskydde var eld och stål. Man kunde även försöka att på artigt sätt tacka nej till hennes sexuella inviter, vilket hon i de flesta fall hade accepterat.

Hennes skönhet och vackra klänning måste ha utgjort en stor lockelse för män, speciellt de yngre, som hade turen, eller oturen, att träffa på skogsråa ute i skogen. Kanske var hennes själ på vissa sätt sårad och förargad över hur hon blev behandlad. Enligt nordisk tradition ska Oden ha ogillat henne så starkt, att han jagade iväg henne i skogen som villebråd. Samtidigt så ställde hon till det för många unga män. Nygifta brudgummar som fick sina äktenskap splittrade, män som till och med under 16- och 1700-talet blev dömda i ting för att ha ingått relation med skogsråa, varav minst en dödsdom är dokumenterad. Trots att skogsråa på många sätt kunde vara snäll och hjälpsam, var hennes starka sexuella dragningskraft något som slutgiltigen gjorde henne till absolut livsfarlig för den som träffade henne. Det bästa är att helt undvika detta naturväsen, i den mån man kan. Och får man en kall månskensnatt höra ett högt och elakt skratt ljuda emellan träd och grenar, gör man bäst i att vända om och gå hem, för den som låter sig lockas utav skogsråas vackra anlete, kan skönhet och njutning sluta i dödens öppna armar!

Vid sjöns utkanter

”I sjön Edslan har sjöråa funnits. Jag har sett henne med egna ögon. Då jag var nere vid stranden, fick jag se, att hon gick på vattnet utefter det västra landet. Det var ett stort fruntimmer. Det var som en lång vit slöja, som flaxade efter henne på vattnet.
En gång var min bror och jag vid Edslan och metade. Då fick vi plötsligt se, att det hade blivit en massa vitt skum efter stränderna, och det var inte vinden, som hade rört upp det, för det var alledeles stilla och lugnt. Det var en sägen att sjöråa tvättade kläder, när man fick se sådant. När de fick se den företeelsen, var de säkra på, att det skulla bli storm. Det dröjde inte länge, förrän sjön kom välvande, och då gick vi hem.”

Karl Anderssons berättelse ifrån Tollersbyn i Edsleskog år 1862, ger oss en ganska god uppfattning om vad man har att göra med ute på sjöns okända vågor. Sjöråa var ett mycket vackert kvinnligt väsen som levde i och nära sjöar. Hon styrde över vattnets krafter och hade en fiskstjärt, med vilken hon kunde locka nyfikna män. Precis som många andra naturväsen kunde sjöråa ta formen av någonting annat, i hennes fall som en käring eller gädda. Och likt andra naturväsen var sjöråa en väldigt oberäknelig varelse, som kunde skänka lycka åt de hon råkade tycka om, och skänka elände och olycka åt dem som hon fann mindre trevliga. Hon tyckte mycket om spratt, men ofta fick de ödesdigra resultat. Berättelser beskriver hur sjöråa vält omkull båtar och hällt ut lasten i sjön. Hon var lekfull, erotisk och vacker, vilket måste ha gjort att många män kvickt kom att glömma bort sig när de såg henne sitta på en sten och kamma sitt långa hår. Andra män, som denna jägare ifrån Håbol, kan ha gjort det motsatta och därmed även kommit undan med livet i behåll:

”En jägare kom gående vid Käringvattnet. Där träffa han ett sjörå. Hon ville följa honom över skogen. Det var dock inte jägaren med på utan siktade och sköt på sjörået. Detta gjorde emellertid inget vid henne, hon var lika trå. Då gick han hem efter käringens vigselring och la i bössan. När sjörået fick det skottet, ramlade hon i vattnet och dog. Men vattnet blev rött som blod och efter detta växte det fullt med blodiglar i tjärnet.”

Nära de svenska kusterna

Men sjöråa var inte ensam, utan sägs även ha haft en make, havsmannen. Havsmannen brukade ha för vana att förvandla sig till en sjöman, för att därefter uppsöka andra bortresta sjömäns fruntimmer och förföra dem. När sjömännen kom hem efter långa resor ute på havet, blev de bemötta utav att deras fruar var gravida. Barnen kom ut defekta, med gröna ögon och fötter som liknade sälens tassar. I gengäld, som en sorts ursäkt för vad han gjort, brukade dock havsmannen hjälpa sjömännen ute på havet, så att fartygen inte hamnade på storm eller gick på grund. Han var därför en ganska listig varelse, som först handlade till sin egen fördel, endast för att sedan återgälda handlingen med osjälviskhet och hjälpsamhet.

På tjärnets sankmarker

Det hände förr att lantmätaren kom ut på gården för att mäta upp var gränserna till andra gårdars ägor gick. Det hände även att han mätte fel, något som han måste ha ångrat in till sin död. Då han återuppstod, blev resultatet en liten vredsinnad gubbe som vandrade omkring på gamla vägar med en starkt brinnande lykta i handen, iklädd grå eller gröna kläder. Han kallades för lyktgubben. Denne lille herre brukade vaka över skatter och se till att människor inte flyttade sina markgränser utan tillstånd. Ofta lät han någon följa hans sken i natten, och ljuset från lyktan var så stark, så att man inte kunde urskilja vare sig gubbe eller lykta. Plötsligt släcktes lyktan och allt blev kolmörkt. Då befann sig offret inte mer än några fotsteg från en sjökant, ett kärr eller en myr. Drunkningsolyckor blev därför vanliga i sammanband med att man följde efter lyktgubbar på vägarna, och därför var mödrar mycket noga med att informera sina barn om att aldrig gå med en lyktgubbe ut i skogen på natten. Det var nämligen under fullmånens natt som lyktgubbarna brukade vara aktiva. Och blev man inte sjuk av att blott vistas nära honom, kunde han under vissa stormiga nätter till och med fara in i kroppen på en och där övergå till elaka tankar som kunde göra en djävulskt besatt och bli förlöpare åt Satans vagn när han var ute och reste.

Lyktgubben kunde dock ibland vara snäll, och hjälpa en hem om man gått vilse i skogen. Som tack var det ytterst viktigt att man gav honom en liten peng för besväret, annars kunde han bli så vred, att han utdelade örfilar eller till och med förvred synen på en, så att man inte kunde hitta hem igen, även om man så stod en meter från husdörren. Väldigt få berättelser skildrar lyktgubben som en trevlig varelse, men om man tog han på rätt sätt, hände det att man blev rikligt belönad, såsom här förtäljes i en saga ifrån Grinstad:

”Här på Klöveskog skulle det vara en skatt. Det var en bonde som såg ett ljus i skogen var natt på samma ställe. Det var en lyktgubbe, som vakta en skatt. Så hade bonden hört, att han skulle ta en kittel eller gryta och lägga en hoper saker i och gå ut i skogen och ella strax intill där som den andre ella. Och det gjorde han. Då kom den som vakta skatten och skulle se, vad det var. ”Vad har du i din gryta?” sa han. Och han visa, vad han hade, men så sa skatteväktaren: ”Kom nu ska du få se vad jag har i mi gryta, det är allt bättre det!” Bonden följde med, och medsamma som han kom fram, så kasta han en stålbit i grytan. Och den alldeles försvann, och skatteväktarn med. Och gubben fick grytan, och den var alldeles full i guld och silver, så han skulle fått så mö förmögenheter så.”

Vid bäckens vattendrag

”Jag har hört berättas från min farfars ungdom, att nere vid Hälänga kom en så grann häst upp ur vattnet och gick till de andra hästarna, som betade där. När de tog in sina hästar, så tog de den främmande hästen med, och han lät sig fångas utan vidare, bara de hade kastat stål över honom. Han var hos dem hela sommaren, och han var snäll och bra. Så var det om hösten. De släppte ut hästarna på bete på samma äng. Men när de hade tagit grimman av näckhästen, så satte han av rakt ner i sjön, så att vattnet forsade om honom. Sen fick de aldrig se honom mer.”

Den ”näckhäst” som personen ifrån Skållerud nämner i sin berättelse, var näcken i skepnad som bäckahästen. Näcken var ett manligt, erotiskt väsen som höll till vid vattendrag, sjöar, bäckar och älvar. Han hade oftast hår eller skägg utav sjögräs och fanns oftast naken, om inte han tagit skepnad som en gråklädd gubbe med röd mössa, en stor vit häst, eller andra varelser och föremål. Näcken trånade efter att nå himmelriket, men eftersom detta aldrig kom på tal, spelade han sorgsen musik på sin fiol. Han kunde ofta locka till sig antingen kvinnor, som han lurade till att tro vara deras egen fästmö, eller män, som han lärde att spela fiol. De män som ville bli undervisade i spelmansteknik utav näcken, var tvungna att infinna sig vid bäcken tre torsdagar i rad. Den tredje torsdagen dök näcken upp och krävde snus, kött, brännvin eller tre droppar blod ifrån spelmannen. Efter det spelade mannen och näcken hela natten. På morgonen var spelmannen en fantastisk fiolmusiker, men blev ofta som gengäld, besatt av en magisk kraft som gjorde, att när han väl börjat spela för människor, inte kunde sluta. Människorna som lyssnade till hans musik slutade heller aldrig att dansa, och inte förrän någon tog en kniv och skar av fiolsträngarna på spelmannens instrument, blev förtrollningen bruten.

Näcken kunde även lura till sig människor nära vattnet och dränka dem. Vissa stunder förvandlade han sig till en bäckahäst och lät barn rida på hans rygg. Ju fler barn som ville rida, desto längre blev hästens rygg. Till sist sprang hästen ner i bäcken och dränkte hela barnaskaran. Det enda som man kunde göra för att stoppa en bäckahäst på väg ner mot vattendraget, var att kasta stål framför hästen. De bönder som tog hem bäckahästar till sina gårdar genom att kasta stål över dem, gjorde ofta ett kap, då bäckahästar kunde ploga alla åkrar på en endaste dag. När det led mot kväll fick dock bäckahästen tillbaka sin kraft och kunde därför oftast fly sin väg, samt dra med sig sitt offer ner i sjön. Därför var det vettigt att binda ett löst tygstycke vid kläderna, så att man själv inte följde med när bäckahästen rymde från gården. Man kunde även på andra sätt hindra näcken från att dränka en när man var ute och badade i sjön; spotta tre gånger på en sten och kasta ut den så långt som man ville ut och simma eller doppa saxar och knivar i vattnet. En gumma ifrån Ärtemark, född år 1855, berättar följande:

”I min barndom skulle vi alltid binda necken, när vi skulle i vattnet och bada. En var så dum på den tiden, så en trodde, att han skulle göra en ont. En kastade något utåt vattnet och skrek:

Far din var en ståltjuv,
och mor din var en nåltjuv.
Hi ho hagla!”

Något eggjärn hade vi i vattnet strax intill land. Det fick ligga i, medan vi badade. Det kallades att en skulle ”binne necken”.

Ute på kullarnas vidsträckta fält

Naturens fenomen har alltid fascinerat människan. En av de främsta tider på dygnet då världen ter sig annorlunda för oss, är natten. Under denna tid då månskenet sakta sjunker ner mellan trädgrenar och dalar, kan det på myrmarker, sjöar eller kullar med fuktigt gräs uppstå dimma. För många är detta i sig häpnadsväckande och lockande, men för våra förfäder betydde det endast en sak: att se till att hålla sig inomhus. För därute befann sig övernaturliga och farliga väsen som kunde skada människan och förvrida dess syn. Dessa varelser kallades älvor och var ett feminint, kollektivt naturväsen som levde i älvahem. De sägs ha bott hos näcken, och kanske till och med varit hans döttrar, men ingen vet säkert. Älvor var oftast osynliga men kunde även förvandla sig till olika skepnader och djur. Oftast var de små, vitklädda kvinnliga varelser med skönhet som lyste i natten. Drottningen var den vackraste utav dem alla, med en krona på sitt huvud.

Om man, när på vandring ute i skogen, råkade stöta på en ring där gräset var glest och torrt, gjorde man bäst i att vända om hem – för det var nämligen en älvaring. Älvaringar uppstod genom att älvor dansade och spelade runt, runt, tills gräset nöttes bort. Vågade man gå in i denna älvaring, drog man ofta på sig olika typer av åkommor; blåsor, hudeksem (eller älvabläst som det även kallades) och blod utblandat i urinen – sjukdomar orsakade utav älvors andedräkt. Värre upp var det om man mot förmodan fick för sig att göra sina behov i en älvring – detta ledde utan tvekan till svåra sjukdomar, och hade man otur, så kunde man till och med bli biten utav en älva. Detta berättar en person ifrån Frändefors om:

”Mamma hade blivit biten av en älva. Det var i ett finger. Hon hade varit och tvättat i bäcken. Där var långt gräs, och hon hade kommit att vara på en plats, där gräset låg slätt efter backen. Det var älvor, som bodde där.
Hon fick lära sig av en käring, att hon skulle ta en linnelapp om fingret, och när det blev samma veckodag, som hon hade blivit biten, så skulle hon ta av lappen och kasta den, där hon hade tvättat. Men det skulle inte göras, förrän efter det solen hade gått ner.”

Älvor var huvudsakligen nattväsen och tålde inte solljus. Hann en älva inte hem innan gryning blev hon förvandlad till en dagståndare. Dessa var osynliga, och råkade man då ha oturen att komma nära en sådan, hände det ofta att älvan blåste på en med sin andedräkt och gav en sjukdomar. Det enda sättet att skydda sig mot älvornas sjukdomar, var att smörja älvkvarnar; små skålgropar i stenar och berg, och sedan t.ex. hyvla av lite guldspån från en ring, vilket man sedan lade i groparna, som en sorts offring till älvorna. Likt andra svenska naturväsen, avskydde dem stål, så detta kunde även användas till försvar mot deras farliga sjukdomsspridning.

Något som älvor även kontrollerade, var tid och rum. Om man en natt gick förbi en älvring, kunde en älva, eller ännu värre – älvadrottningen själv – bjuda in en till att dansa och ha roligt. Eftersom tiden för älvorna stod stilla, kunde man utan bekymmer roa sig med dessa väsen, ända tills det var dags att säga adjö. Då hann nämligen tiden ifatt en och man åldrades plötsligt väldigt fort. Älvor var, oavsett hur vi idag presenterar dem, farliga väsen som både kunde lura och skada människan. Deras skönhet lockar, men de som är kloka, gör nog bäst i att låta bli långa vandringar i skogen kring nattetid…

Inuti bergens djupa vrå

”På ett ställe var en liten flicka ute och lekte. Rätt som det var blev hon borta. De letade överallt, men det stod inte att finna henne. En dag därefter fick de se flickan sitta uppe på ett berg. De skyndade efter henne. Då talade hon om, att hon varit inne i en fin sal full med silver och guld och rara grannlåter. Hon hade blivit fägnad, men hon hade inte kunnat äta, för det var inte sådan mat som människor brukade äta.
Flickan lärde sig aldrig tala som folk. Hon skorrade så konstigt.”

Så lyder berättelsen från en person ifrån Torp, som kom att uppleva en av fasorna med bergtagning. Bergtagning gick ut på att en människa, oftast en kvinna som nyligen fött barn, blev bortrövad från sitt hem och istället fick leva en längre period inuti ett berg. De varelser som låg bakom dessa illdåd kallades troll. Trollen var små, smutsiga väsen med långa och spetsiga öron, kosvans hängande därbak, stora och platta fötter med oftast bara tre eller fyra tår, lång och stor näsa, samt luden hud. Olika folkberättelser beskriver troll på olika sätt, främst för att de likt andra naturväsen, hade förmågan att omvandla sig till olika föremål och varelser. Ibland har de varit stora och kraftiga, och till och med vackra.

Troll var ett kollektivväsen och trivdes därför att leva i grupp med andra troll. De skötte egna samhällen och firade egna traditioner, seder som härstammade från förkristen tid. I sammanband med detta fanns ett drypande hat mot Kristendomen hos troll, och de tålde därför varken biblar, psalmer eller kors. Deras fiende var kyrkan och den höll dem sig långt borta ifrån. Deras hemvist fanns istället i stora berg, så kallade ”trollberg”, där de levde sitt eget liv. Det hände dock att de ibland stötte samman med människor, och då oftast ställde till fanskap.

En vanlig företeelse i äldre tider, var att trollmor rövade bort ett nyfött barn och istället ersatte det med ett av sina egna trollknytt. Dessa barn kom att kallas bortbytingar, och kunde urskiljas på sin utveckling; hur mycket de än åt, så växte inte deras kropp, och tala kunde de heller inte göra. Trollmor var dock nöjd med att få låta sitt barn växa upp bland människor, samtidigt som hon tycks ha tagit väl hand om människobarnet. Oftast tappade barn som växt upp hos troll, efterhand sina trolldrag och blev istället en vanlig människa precis som alla andra. Ja, förutom det faktum att det fortfarande besatt den enorma styrka som troll var i fog till…

”En gumma som bodde i Mo stom, brukade få påhälsning av trollen. En gång kom bergtrollet och lånade pengar av gumman. Hon vågade inte neka utan lånade trollet pengar. När trollet kom och betalade lånet, så gav hon gumman en rågad kappe med kopparslantar. Det var så med allting som trollen lånade, de gav mångdubbelt tillbaka.”

Precis som denna berättelse ifrån Mo beskriver för oss, var troll likt andra naturväsen, inte enbart ondsinta. Vanliga människor kunde göra affärer med dem; hyra in dem som arbetskraft, låna pengar eller till och med köpa deras magiska kunskaper. Troll var trollkunniga och det kunde bland annat märkas under julnatten, då trollbergen höjdes upp utav gyllene pelare och, för alla att skåda, visade vad som fanns inuti…

En utav anledningarna till att människor starkt ogillade troll, var inte bara för deras lumpna och smutsiga utseende, utan även för deras levnadsstil och moraliska uppträdande. Troll var nämligen tjuvaktiga, giriga, lögnaktiga och oftast avundsjuka. De rådde oftast över trollskatter, som de förvandlade till någonting helt annat, och sedan gömde lite här och var i skogen. De var därför mycket rika väsen och hade knappast någon tanke på att dela med sig med någon annan. Om de kände sig trängda, kunde de lätt rulla ihop sig till en boll och tumla iväg utan några som helst hinder.

Om man ville avvärja sig mot troll, var ett kristet kors ett bra skydd. Precis som andra naturväsen tålde de heller inte stål, och därför kunde man lägga en bit utav detta i dopsängen hos det nyfödda barnet, för att undvika att det blev ersatt med en bortbyting. Trollen, trots sin nära relation till naturen, hade även vissa problem med den. De tålde inte solljus, och om de råkade bli träffade utav det, förvandlades de kvickt till sten. På grund utav detta var troll endast aktiva under nattetid, då de tisslade och tasslade emellan granskogarnas träd. Så spenderade de många, många år, för troll blev för det mesta väldigt gamla – minst tre ekskogars levnadstid. Därför, om du någon gång får för dig att vandra i skogen på natten, se då upp, för du vet aldrig var ett elakt troll må ha sin inskränkta boning…

Avslutning

Naturväsen är ett sätt för människan att personifiera naturkrafter, och att därmed skapa en värld där magi och rationellt logiskt tänkande samsas sida vid sida. Dessa varelser låter därför människan genom abstrakt tänkande genomgå, förstå, uppleva och vidarebefordra livserfarenheter – upplevelser som man kanske inte vill tala om i direkt och uppenbar mening för andra. En gårdstomte kan lika gärna vara en girig grannbonde, ett skogsrån skulle i verkligenheten kunna vara den där vackra pigan från gården intill och trollen i mångt och mycket ses som nordbons motreaktion mot Kristendomens intågande.

Därmed behandlar sagoväsen de inre realiteter som man ofta tenderar till att undvika i det verkliga livet. Med mytologiska varelsers hjälp kan människan måla upp en händelse och låta ett partiskt resultat framhävas. Vardagssituationer som grannens egoism, svärmors skvaller, faderns otrohet eller barnens magiska fantasi, kan dynamiskt framställas genom att istället låta icke-mänskliga varelser ta deras plats. Samtidigt reflekterar dessa väsen värderingar och moral som är aktuella under den tid de upplevs.

Att följa med den vackra älvan in i skogen är livsfarligt, att inte hålla sig god med gårdstomten eller lyktgubben kan leda till din gårds förfall, och att inte hålla barnen inomhus under kvällstid kan låta dem bli ett lätt rov för en hungrig mörksugga. Således fungerar dessa väsen som sätt att föra vidare kunskap och livserfarenhet. I verkligheten kan mötet med en ung vacker kvinna i skogen leda till en familjs upplösning, att vara elak mot sin granne kan i mångt och mycket slå tillbaka på en själv och att låta barn springa ute efter mörkrets timme kan göra att de kommer till skada. Dessa varningar och livsmöten ryms inom den värld där natur- och sagoväsen har sin hemvist.

Samtidigt utgör dessa varelser en perfekt grund för spännande sagor, fascinerande myter och begrundande framtidsmöten med det okända i skogen. Såväl yngre som äldre finner en stark kärlek, en djupt förankrad tro till det som deras förfäder skrivit och upplevt. Vi tror våra nära och kära när de berättar för oss om en sak som möjligtvis låter irrationell, men som ändå utgör en del av det okända som vi människor inte har tillräcklig kunskap om. För 200 år sedan fanns inte TV, radio eller dator, så det var ganska naturligt att under nattens timmar sitta och berätta sagor för varandra framför den sprakande brasan. Här fyller myterna ett underhållningsvärde som lockar nyfikna sinnen till fantasi och drömmar.

Vare sig man lägger vikten på naturväsens symboliska och praktiska betydelse, eller fast och beslutet tror att de som fysiska varelser i våra djupa skogar verkligen existerar, så är en sak säker; de är, och kommer alltid att utgöra, en otroligt viktig del utav vårt nordiska kulturarv. Att separera de mörka mossorna från den mystiske lyktgubben, är detsamma som att ignorera och urholka hundraåriga, i vissa fall till och med tusenåriga kulturskatter som förts vidare från generation till generation. Idag har det moderna samhället fördrivit alla skogsrån, alla troll, alla jättar och älvor. De lever än, men har gömt sig nere i de tysta och dimmiga kärren, och inte förrän de vet att deras närvaro åter är välkommen och älskad, kommer de att stiga upp från sin djupa dvala och bli ett med vårt folk igen.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com