Jämfört med de stora klätternationerna i sammanhanget, England, Tyskland, Italien och Frankrike, kan man nog med fog påstå att svensk Himalayaklättring är en mycket ung företeelse. 1973, samma år som Svenska Klätterförbundet bildades, gav sig den första ”riktiga” svenska Himalayaexpeditionen av. Idéen om en svensk expedition väcktes av entusiasten Jan-Henrik Örtengren. Expeditionen kom att bestå av två grupper med, med dagens mått, tämligen blygsamma ambitioner. Man måste dock hålla i minnet att vid den här tiden saknades svenskt Himalayakunnande och -erfarenhet helt. Den ena gruppen valde att göra en trekkingtur i Nepal, där man bl.a. korsade några höga (5755 m) och svåra pass. Den andra gruppen begav sig till Lahaulaområdet i nordvästra Indien, där man besteg berget Mulkila (6517 m.ö.h.), vilket var svenskt höjdrekord.

Stärkta av de erfarenheter man gjort, organiserades 1975 en expedition till Kashmir. Målet var berget Nun (7135 m.ö.h.). Expeditionen avlöpte tämligen planenligt och lyckades placera sex man på toppen, vilket innebar att man satte svenskt höjdrekord. I första topplaget ingick den då 22 årige Stockholmsklättraren Lars Cronlund, som kommer att figurera längre fram i den här översikten. I den andra gruppen som nådde toppen ingick den då 40-årige veteranen Tommy Sandberg, som varit med på Mulkila två år tidigare, och som även han är en ständigt återkommande figur i den svenska Himalayahistorien.

Trots Nun Kun-expeditionens framgångar tycks det som om intresset för Himalayaexpeditioner svalnade de närmaste åren. En viktig faktor i sammanhanget var säkert de kostnader och den byråkrati som är förenade med en sådan. Klättring var en mycket liten sport i Sverige i slutet av sjuttiotalet, med bara några hundratal utövare, vilket innebar att svårigheterna att väcka sponsorernas intresse var stora. Självklart reste svenska alpinister utomlands under den här perioden. Det var bara det att resmålen istället var exempelvis Anderna eller Alaska.

År 1981 var i alla fall tiden mogen för ett svenskt försök på en 8000-meters topp. Idén till expeditionen uppstod redan 1976, i Nun Kun-expeditionens kölvatten, och av de tio expeditionsdeltagarna fanns sex stycken som varit med på antingen Mulkila, Nun Kun, eller båda. Däribland både Tommy Sandberg och Lars Cronlund. Valet föll på Annapurna I (8091 m.ö.h.) i Nepal, den först bestigna av världens 14 berg över den magiska höjden 8000 meter. Från början riktade man sitt intressen mot den holländska leden på den, relativt sett, flacka nordsidan, men vartefter planeringen fortgick framstod denna sida som alltmer lavinfarlig och när två amerikanskor omkom 1979 beslöt man se sig om efter alternativ. Det enda realistiska alternativ man fann var den obestigna, och mycket långa, östkammen. Med facit i hand kan man fråga sig om det egentligen var ett realistiskt alternativ, eftersom den innebar en sju kilometer lång kam på över 7000 meters höjd. Som läsaren kan ana nådde man inte toppen av Annapurna I. Men man gjorde ett starkt försök, som slutade när Lars Cronlund och Sten-Göran Lindbladh vände på drygt 7500 m höjd. Dessutom satte expeditionen nytt svenskt höjdrekord genom att bestiga Glacier Dome (7193 m.ö.h.).

Svensk Himalayaklättrings, vid det här laget, ”grand old man”, Tommy Sandberg, initierade även nästa stora expedition. Året var 1985. Även denna gång var målet en 8000-meters topp, men istället för att återvända till Nepal valdes Gasherbrum II (8035 m.ö.h.) i Pakistan som lämpligt mål. Många menar att detta är den ”lättaste” av 8000-meters bergen, och på så vis var det ett klokt val. Om de lyckades skulle de bli de första svenskarna att bestiga ett 8000-meters berg. De skulle visserligen inte bli de första svenskarna över 8000 meter, det hade fotografen Felix Oppenheimer blivit då han fotograferade den franske extremskidåkaren Sylvain Sudans skidåkning från samma berg ett par år tidigare. Expeditionen lyckades, och toppen nåddes av P-O Bergström, Peter Weng och Tommy själv. Speciellt roligt var kanske detta för Tommy, som under expeditionen fyllde 50 år. Mindre roligt var det för den senare så energiske och produktive klippklättraren, Johan Luhr, som fick avbryta expeditionen sedan han drabbats av en djup ventrombos (blodpropp).

Åke Nilsson, en svensk som periodvis jobbat och varit bosatt i Indien, organiserade samma år en liten femmanna-expedition till Mount Meru (6672 m.ö.h.) i Garhwal i Indien. Målet var bergets obestigna nordtopp, och det var kanske första gången som en så liten, självfinansierad svensk grupp gav sig i kast med berg i Himalaya. Det var ett sturskt försök, som tyvärr p.g.a. besvärliga snöförhållanden fick avbrytas på ca 5700 meters höjd.
Mount Everest är, i egenskap av världens högsta berg, ett mycket populärt klätterobjekt. För att inte trängseln på berget ska bli för stor, och för att inte trycket på naturen på och kring berget ska bli för högt, är klättringen på Everest, och många andra av de stora topparna i Himalaya, reglerad. Tidigare var restriktionerna ganska hårda, vilket gjorde att kölistan för tillstånd att klättra på, framför allt Everest, var flera år lång. Redan i Annapurnaexpeditionens kölvatten väcktes tanken på en svensk expedition till Mount Everest. Så småningom fick man tillstånd för 1987 till Everests nordsida, i Tibet. Det blev en stor expedition med 20-talet klättrare och ett antal sherpas. Detta var nödvändigt för att bestigningen skulle kunna genomföras med syrgas och med en risknivå som ansågs acceptabel. Tack vare detta fick också den olycka som drabbade expeditionen en lycklig utgång. Bengt Sörvik föll och bröt benet högt upp på berget, vilket i en mindre expedition hade varit liktydigt med död. Med den beredskap och kompetens som fanns i teamet lyckades man dock få ner honom i vad som efter omständigheterna får betecknas som helskinnad. Den här räddningsoperationen krävde dock sitt pris i form av utbrända och trötta expeditionsdeltagare, vilket givetvis drastiskt minskade chanserna att nå toppen. Trots detta gjordes ett starkt toppförsök av Lars Cronlund och Daniel Bidner. Daniel fick avbryta då han hade så kraftig hosta att han hostat av ett revben, och gick ner efter en natt i det högsta lägret. Lasse fortsatte ensam mot toppen, men fick vända på ca 8650 meter när syrgasen tog slut. Ett parti med oväntat svår klättring högt upp i den s.k. Great Couloir, en stor ränna mitt på nordväggen, hade tärt för mycket på hans begränsade syrgasförråd. Fast beslutna att inte ge upp, började man planera nästa expedition snart efter hemkomsten.

Garhwal-området i Indien är förhållandevis lättillgängligt. Även om bergen där inte med Himalayamått mätt är så höga, är de ofta vackra, dramatiska granitspiror som bjuder på tekniskt mycket avancerad klättring. Kenneth Westman, som varit med på både Nun Kun och Annapurna, var en av de som lockades av dessa berg. Han var en av initiativtagarna till en liten expedition till berget Shivling (6645 m.ö.h.) som genomfördes 1988. Shivling är ett oerhört vackert berg, och det namn berget gavs av en engelsk expedition till området 1938, ”Matterhorn Peak”, beskriver väl bergets form, åtminstone sett från visst håll. Den led man ursprungligen tänkt sig visade sig bjuda på övermäktiga svårigheter i förhållande till expeditionens resurser, varför man skiftade mål till en något enklare väg. P.g.a. besvärliga förhållanden lyckades man inte heller via denna väg nå toppen, utan nådde som högst ca 5800 meter, men både expeditionsdeltagarna och många andra fick upp ögonen för tjusningen med mindre expeditioner. På en liten expedition blir det administrativa jobbet i planeringen mindre, kostnaderna lägre och, framför allt, alla kan ha chansen att nå toppen. I en stor expedition kommer många av klättrarna att få en understödjande roll, där deras främsta uppgift blir att etablera och förse de högre lägren med materiel, mat och bränsle. När det sedan blir dags för ett toppförsök är dessa klättrare trötta, och nya friska krafter kallas in för det betydligt glamourösare toppförsöket. På en liten expedition håller teamet ihop lättare genom att i princip alla har chansen att nå toppen.

Följande år, 1989, var samtliga tre svenska Himalayaexpeditioner av denna karaktär; små grupper av goda vänner, vilka finansierade en stor del av expeditionen ur egen ficka. David Fält och Tomas Weber åkte till det 5885 meter höga berget Shani i Pakistan för att försöka klättra den obestigna nordväggen. Oturligt nog skadade David foten under en acklimatiseringstur. Istället för att vända om och åka hem direkt försökte då Tomas ensam bestiga berget via västkammen, vilken tidigare klättrats endast en gång. Denna säsong rådde ovanligt besvärliga snöförhållanden i den här delen av Himalaya, och detta fick Tomas känna av. Han tvangs vända på ca 5000 meter.

En annan liten svensk expedition besökte också Pakistan den säsongen. Det var Lars Cronlund, Patrik Leje, Mikael ”Shiba” Sribadung och Mike Scott, son till den legendariske engelske Himalayaveteranen Doug Scott, som gav sig i kast med Nanga Parbat (8125 m.ö.h.). Inte nog med att de gav sig på en 8000-meters topp, de valde också att försöka på det formidabla Rupal Face, som med sina 3500 meters höjd är en av de högsta väggarna på något berg i världen; den är dubbelt så hög som någon bergvägg i Europa. För att acklimatisera, vänja sig vid höjden, besteg de först Rupal Peak (5380 m.ö.h.). Därefter tacklade de sitt ambitiösa mål. De nådde ca 5700 meter, och med facit i hand insåg de att de kanske valt ett alltför svårt objekt. Å andra sidan kan man ju hävda att om man inte vågar riskera att misslyckas kommer man aldrig att töja några gränser.
I Nepal finns ett antal berg under 6500 meter, s.k. trekking peaks, för vilka tillståndsproceduren är betydligt mindre komplicerad än för de stora bergen. I Pakistan finns liknande bestämmelser. Beteckningen ”trekking peaks” är lite missvisande, eftersom den antyder att man skulle kunna vandra upp på bergen ifråga. Så är alltså inte fallet, utan bland de här topparna hittar vi flera som är oerhört svårbestigna. Vad som avses är att man ska kunna klättra utan att behöva gå igenom den byråkratiska apparat som omgärdar de mer namnkunniga och höga bergen. I en vidare bemärkelse skulle man kunna tänka sig att man vandrar omkring i landet och bestiger några tilltalande berg. Detta var precis vad Erik Wadman, Erik Hansson, Thomas Stöt och Mikael Hellberg gjorde 1989.De inledde med ett försök på Lobuche (6105 m.ö.h.), vilket avbröts p.g.a. lavinfara. Därefter vandrade de österut och gav sig i kast med Baruntse (7168 m.ö.h.), där de nådde 7000 meter. Äventyret avslutades med en lyckad bestigning av Pharchamo (6272 m.ö.h.)

Så har vi kommit fram till 1990-talet, och vid det här laget kändes tanken på att som svensk klättrare organisera och genomföra en Himalayaexpedition inte längre främmande. 1990 såg vi ett större antal svenska expeditioner än någonsin tidigare. Dessutom fick vi se de första svenskarna nå toppen på Mount Everest, 37 år efter bergets förstabestigning. Det var Mikael Reuterswärd, Oscar Kihlborg och Carl-Johan Lagne, ett beslutsamt gäng, som bespetsat sig på att bli de första svenskarna på Everests topp. De var outsiders i den bemärkelsen att de inte hörde till något av de gäng som tidigare klättrat i Himalaya. De hade inte heller slussats in i klättringen genom det etablerade klätter-Sverige. Istället hade de börjat sina karriärer på helt andra vägar. Mikael, t.ex., hade jobbat hos en bergsguide i Chamonix och där fått sina första erfarenheter av klättring. Därefter hade de på egen hand genomfört bl.a. en expedition till Anderna och en till Alaska, där de sannolikt gjorde andrabestigningen, och definitivt den första i helt alpin stil, av Pioneer Ridge på Denalis (Mount McKinleys) nordtopp.

Historien om deras Everestbestigning börjar egentligen redan året innan, 1989. Istället för att själva organisera en helsvensk expedition, kom de via bekanta klättrare att bli involverade i en internationell expedition, som redan hade tillstånd till Everest. I denna expedition ingick bland andra Everests förstabestigares, Sir Edmund Hillary, son, Peter, den enbente klättraren Tom Whittaker och Himalayaveteranerna, tvillingarna Alan och Adrian Burgess. Adrian var med i det lag som nådde toppen, medan Mikael och Carl-Johan, vid två tillfällen, som högst nådde 8000 meter innan kraftiga snöfall satte stopp för deras toppförsök.

Åter i Kathmandu, beslöt gruppen, som trivts bra med varandra på berget, att skaffa tillstånd för ett nytt försök så snart som möjligt. Nya Zeeländaren Rob Hall, som de lärt känna då han varit på berget samtidigt, fastän med en annan expedition, åtog sig att förhandla med myndigheterna om tillstånd. Genom diplomati och goda kontakter ordnades tillstånd redan för våren 1990.
Därför kunde de nu, redan ett år efteråt, göra ett nytt försök. Denna gång med stor framgång, då både Mikael och Oscar nådde toppen via samma led som förstabestigarna, den s.k. South Col Route. Carl-Johan var drabbad av magsjuka och nådde denna gång inte högre än läger 2 på ca 6500 meter.
En rad andra områden i Himalaya besöktes också av svenskar denna säsong. I Indien var det Åke Nilsson och vänner som stod för aktiviteten, i form av ett försök på det dramatiska Shivling. Pakistan besöktes av två expeditioner. Den ena var till ett annat berg med en mycket dramatisk form, Muztagh Tower (7273 m.ö.h.), som fick sin fjärde bestigning totalt när Göran Kropp och Rafael Jensen nådde toppen. Den andra var till det 6000 meter höga Needle Peak i vid Baturaglaciären. Expeditionsdeltagarna Magnus Rydén, Milan Galik samt bröderna Jan och Tomas Machek tvangs vända innan de nådde toppen, då de möttes av instabila och farliga snöförhållanden.

Pamir, ett område beläget där Ryssland, Pakistan, Afghanistan och Kina möts, kan beskrivas som det nav från vilket samtliga asiatiska bergskedjor, Tien Shan, Kun Lun, Hindu Kush och Karakoram; samtliga delar av den bergskedjeveckning som kallas Himalaya, strålar ut. De tre 7000-meters toppar som finns här utgör fokus för de klätterläger som varje säsong ordnas av den ryska alpinistfederationen. Dessa arrangemang gör området tämligen lättillgängligt, och en rad svenskar hade redan tidigare besökt området. Sommaren 1990 var dock ansamlingen av svenskar här speciellt stor. Den svenska Everest-expeditionen -91 hade förlagt sitt träningsläger hit. Pik of the Four (6200 m.ö.h.) fick sin första svenska bestigning av Daniel Bidner. Pik Kommunzma (7482 eller 7495 m.ö.h.) bestegs av fem av expeditionsmedlemmarna. Det var dock inte den första svenska bestigningen, vilket däremot Pik E. Korzenevskoi (7105 m.ö.h.) var. Denna topp bestegs av inte mindre än åtta av expeditionens medlemmar, varav åtminstone en var en solobestigning. Ylva Luthander befann sig också i området, tillsammans med ryssar från Leningrad. De besteg också Korzenevskoi, och Ylva satte därigenom svenskt kvinnligt höjdrekord.

Dittills hade samtliga svenska Himalayaexpeditioner genomförts under sommarhalvåret. För de delar av Himalaya som inte drabbas så hårt av monsunen, t.ex. Karakoram, innebär detta under sommarmånaderna, medan det för bergen i bl.a. Nepal innebär vår eller höst. Den kraftiga nederbörd som faller där under monsunen gör det praktiskt taget omöjligt att klättra under sommaren. Vintern däremot, är oftast tämligen nederbördsfattig. Istället får man då tampas med hårda vindar och en isande kyla. Vintern 1990-91 genomfördes en svensk/norsk expedition till Ama Dablam (6856 m.ö.h.), beläget strax söder om Mount Everest. Mikael Sundberg och Pär Malmsten nådde toppen, och expeditionen blev därigenom den första nordiska expedition som gjort en vinterbestigning i Himalaya.

Som framgått planerades en ny stor svensk satsning på Mount Everest 1991. Det var kärntruppen från 1987 års expedition till Everests nordsida som inte gav upp. Flera av klättrarna från den tidigare expeditionen hade fått nog, eller var på annat sätt förhindrade att delta, varför gruppen förstärktes med ett antal nya talanger. Denna gång hade man tillstånd för en betydligt svårare led än sist, de s.k. Japanese- och Hornbein-Couloirerna, där man högt upp på berget stöter på svår klättring. Expeditionen jobbade sig dock målmedvetet högre, tills man så småningom var i position för ett toppförsök. Det första toppförsöket gjordes av Jerker Fredholm och Ola Fagrell. Jerker vände på ca 8650 meter, medan Ola fortsatte ensam, men när syrgasen tog slut tvangs han vända retfullt nära (50–75 meter) under toppen. Nästa toppförsök gjordes av Lars Cronlund, envisheten personifierad. Han nådde också toppen, sent på dagen, och det hela höll på att sluta med katastrof när han i skymningen inte kunde hitta rätt väg ner. Lasse tvangs tillbringa en hel natt på 8650 meter, i –34°C, utan syrgas och utan annat skydd än kläderna på kroppen. Genom sin beslutsamhet och envishet höll han sig vaken och överlevde därmed, men minnet av den natten, i form av förfrusna och senare amputerade tår, får han leva med resten av livet. Tomas Weber, som legat beredd i det högsta lägret för nästa toppförsök, började följande morgon gå Lasse till mötes. Klockan 8 på morgonen befann han sig på 8500 meters höjd och hade alltså 350 meter kvar till toppen. I detta läge mötte han Lasse och gjorde en livgivande insats genom att ge Lasse vätska och syrgas. Dessutom vände han om för att hjälpa Lasse ner från berget och härigenom gav han definitivt upp alla chanser att själv nå toppen, men för de flesta klättrare känns en sådan hjälphandling självklar.

Samma sommar reste en nio man stark expedition till Karakoram i Pakistan för att försöka nå den obestigna toppen Hunza Peak (6270 m.ö.h.). Efter besvärlig klättring nådde man en förtopp på ca 6000 meter, bara för att upptäcka att den verkliga toppen låg en halv kilometer längre bort på en kam med ett brant och mycket svårt parti. Inför denna syn vände man om och använde resterande tid till att bestiga Bub-Li Motin och Snow Dome, båda toppar på drygt 5200 meter.
Våra ”outsiders”, Reuterswärd, Kihlborg och Lagne, befann sig också i Pakistan, där de tillsammans med två engelsmän ville försöka bestiga Gasherbrum II i alpin stil. Mikael hade också som mål att flyga parapente (glidskärm) från toppen. Dåligt väder satte stopp för planerna, och Carl-Johan och Mikael tvangs vända bara 100 meter under toppen.

Intresset för mindre berg och mindre expeditioner hade med andra ord inte avtagit efter den stora Everestsatsningen, tvärtom. 1991 reste åtminstone ett par mindre gäng till Nepals trekking peaks. Kenneth Westman, som fått smak för denna typ av okomplicerade expeditioner reste med ett gäng Östersundsklättrare till Imja Tse (6189 m.ö.h.). Detta berg, mera känt som ”Island Peak”, ett namn som den engelske klättraren och upptäcktsresanden Eric Shipton gav berget, torde vara den mest populära av Nepals trekking peaks och sannolikt var det bestiget av svenskar vid åtminstone några tillfällen tidigare. Ett annat gäng åkte till Paldor Peak (5928 m.ö.h.), men gav upp knappt 100 meter under toppen. Året därpå, 1992, var Westman & Co tillbaka igen, denna gång till Mera Peak (6476 m.ö.h.), den högsta av trekking-topparna. Även denna klev de upp på utan större svårigheter.
Annars var 1992 något av ett mellanår. Antalet expeditioner var litet, kanske något av en andningspaus för de som varit iväg på någon av de många expeditionerna de närmast föregående åren. Några som dock redan hunnit samla kraft och pengar var teamet Reuterswärd, Kihlborg och Lagne. Återigen som medlemmar i en brokig internationell expedition, hade de nu världens näst högsta berg, K2 (8611 m.ö.h.), i sikte. Reuterswärd och Lagne nådde som högst ca 8000 meter, där de bivackerade i två och ett halvt dygn utan sovsäckar. Nedfärden blev en rysare, där en mexikansk klättrare omkom och Nya Zeeländaren Gary Ball drabbades av lungödem och den dramatiska räddningen av honom tog flera dygn i det rådande ovädret. Innan de dramatiska dygnen på K2 lyckade Carl-Johan Lagne och Hector Ponze de Leon nå förtoppen på Broad Peak på 8030 meter. Stormvindar tvingade dem att avstå från vandringen längs den långa kammen bort till den högsta toppen på Broad Peak (8047 m.ö.h.).
Om 1992 varit något av ett mellanår, tog det hela fart igen med besked följande år. Aldrig tidigare hade en svensk expedition lyckats göra en förstabestigning i Himalaya, men nu inträffade alltså detta. Swargarohini I (6252 m.ö.h.), den högsta toppen i Swargarohinimassivet i Garhwal, hade inte blivit bestigen. Detta berodde inte på bristande intresse, då genom åren minst 15 expeditioner försökt och misslyckats. I början av juni blev dock toppen bestigen av Åke och Ingela Nilsson samt Birger Andrén.

Samma sommar gav sig en ny grupp svenskar, denna gång en helsvensk expedition, av mot K2. De hann dock inte ens upp på berget innan Göran Kropp, som medlem i en slovensk expedition, blev den första svensken, såväl som den första skandinaven, att bestiga berget. Den helsvenska expeditionen gav dock inte tappt för det, och lyckades placera två man, Rafael Jensen och Daniel Bidner, på toppen. Tyvärr blev sedan expeditionen först med något betydligt mer tragiskt. Ingen svensk hade tidigare förolyckats under en Himalaya-expedition, men på väg ner från toppen, utmattad och omtöcknad av höjden, föll Daniel och omkom. Detta kom, naturligtvis, som ett dråpslag för expedtionen, som inte gjorde några fler försök. Men det kom också som ett dråpslag för svensk klättring, eftersom Daniel, genom sin allsidighet som klättrare, utgjort en unik länk mellan alpinism och sportklättring.
Sent på säsongen, 99 år efter Sven Hedins försök, följde ett gäng skidentusiaster i hans fotspår. De reste till Muztagata (7546 m.ö.h.) i Tibet. Denna expedition lyckades bättre än Hedin, och nytt svenskt kvinnligt höjdrekord sattes när Lars Thulin, Stefan Palm och Pia Kinnander (numera gift Palm) nådde toppen. Nedstigningen gjordes på skidor, telemark, utför hela berget, ner till snögränsen på 5200 meter. Det var sent på säsongen, och alla ytterligare toppförsök stoppades av kraftiga snöfall.

År 1994 var Mikael Reuterswärd och Oscar Kihlborg, toppteamet från Everest fyra år tidigare, tillbaka i Nepal. Denna gång var det Mount Everests granne, världens fjärde högsta berg, Lhotse (8516 m.ö.h.) som var målet. Målet var också att endast klättra två personer, och utan någon assistans av sherpas. Jämfört med sin namnkunnige granne är Lhotse ett berg som bestigs mycket sällan, speciellt som man upp till ca 7800 meter går samma väg till bägge topparna. Eftersom Mikael klättrade utan syrgas gick klättringen långsamt från läger 4 på 7800 meter, och de nådde toppen först vid 17.30. Sista biten klättrade de hopknutna, varvid Oscar, som använde syrgas, klättrade först. På Everest hade Oscar nått toppen någon timme efter Mikael. På Lhotse fick han nu nöjet att komma upp först, om så bara några meter före. Då vädret försämrades och mörkret föll, beslöt de att inte klättra tillsammans på nervägen, speciellt som Mikael gick väldigt långsamt. Mikael, som tappat en kontaktlins och repet, och som dessutom saknade pannlampa, irrade större delen av natten på berget. Han vågade inte sätta sig att vila, eftersom han då var rädd att inte vakna igen. Av en slump fann han tältet vid 4.30-tiden på morgonen och var räddad.

Broad Peak (8047 m.ö.h.) i Pakistan fick sig också ett nytt svenskt besök denna säsong. Nu var det Göran Kropp, Mats Holmgren, Nicholas Gafgo och Nya Zeeländaren Andrew Lock som ville försöka klättra en dittills obestigen kam på berget. Berget vann första ronden, men när de kanaliserade sin energi till den betydligt mer rättframma normalvägen nådde både Göran, Mats och Andrew förtoppen på 8030 meter. Tyvärr hade man beställt upp bärare till en viss dag, och när de kom för att bära bort all utrustning såg sig Mats och Andrew nödgade att följa med. Göran, fast besluten att komma upp, stannade kvar och gjorde sedan, på rekordtid, en ensambestigning av berget.
Som nämnts tidigare, har de s.k. trekking peaks, både i Nepal och Pakistan, besökts av svenska klättrare vid ett flertal tillfällen. De flesta av dessa är inte omnämnda här, t.ex. därför att de varit till berg som redan tidigare bestigits av svenskar, men också därför att det inte är möjligt att känna till alla expeditioner som genomförts. Detta speciellt om man räknar in de expeditioner som organiseras av diverse arrangörer av äventyrsresor. Värt att nämna i sammanhanget kan dock vara ett par små expeditioner som valt att inte vandra i gamla fotspår, utan stuckit ut hakan lite längre. Kenneth Westman och vänner gav sig 1995 i kast med Kusum Kanguru (6369 m.ö.h.). Det är ett komplext berg, som har rykte om sig att vara den svåraste av de nepalesiska trekkingtopparna. Detta var något som svenskarna fick erfara, och de tvingades vända långt under toppen.

Nu har vi så kommit fram till år 1996, året som rätt mycket har dominerats av Göran Kropps Everestäventyr. Samma sommar reste Stockholmsklättrarna Marco Kupiainen och Christer Jansson tillsammans med engelsmannen James Howell och några amerikanska klättrare till Lobsang Spire i Pakistan. Detta berg är höjdmässigt (ca 5900 m.ö.h.) rätt oansenligt, men är långt därifrån klättertekniskt. Det är en brant och imponerande klippspira som inte klättrats många gånger, om ens någon efter förstabestigningen 1985. Tyvärr sprack planerna på en nytur på västväggen redan i Islamabad, fastän de inte visste om det då. Oförutsedda bärarkostnader tvingade expeditionen att göra sig av med utrustning, vilket föranledde en annan strategi än den ursprungliga. Istället för att klättra som ett tvåmannalag blev de nu ett team på tre man, vilket gjorde att den medhavda frystorkade maten inte räckte hela vägen upp. Nytursförsöket avbröts därför när ca en tredjedel av väggen var klättrad.
Framtiden ska man aldrig sia om, men man vågar nog påstå att mycket tyder på att trenden mot små lättviktsexpeditioner kommer att hålla i sig, och i detta avseende visar ju Görans enmansexpedition på cykel till Everest verkligen vägen. Det måste ju vara den mest ekologiska Mount Everest-expedition som någonsin genomförts.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

Kirkus påpekar dock också att för verkligt svår klippklättring är inte kängor med randbeslag idealiska. För sådan klättring förordade han gymnastikskor med gummisula. För svårare klippklättring var även s.k. scarpetti, en typ av espadrillos med repsula, populära eftersom de gav bra fotfäste även på blöt klippa.

Italienaren Vitale Bramani, tyckte dock att det var besvärligt att behöva släpa på två par skor för olika typer av terräng. Han började söka efter en sultyp som skulle fungera lika bra till alla typer av klättring. 1935 fann han lösningen i form av en kraftigt profilerad gummisula, som han uppkallade efter sig själv, Vibram®-sulan. Efter kriget blev de snabbt mycket populära och de användes dels på kängor för alpin klättring och dels på lättare, men relativt styva, klätterskor, s.k. Kletterschuhe.

Pierre Allain var en fransman som tillbringade mycket tid på boulderstenarna i Fontainebleauskogen utanför Paris, och hade gjort så sedan 30-talet. Till den typen av klättring tyckte han att stora kängor med Vibramsulor var aningen överambitiösa. Istället tog han fasta på idén med lätta Kletterschuhe, fastän han samtidigt tog lärdom av Bramanis insikt om gummits kvalitéer som material till klättersulor. Resultatet blev PA:s, en lätt klättersko med en helt slät gummisula som, när den introducerades på 50-talet först bara användes av experter, men sedan snabbt gjorde succé. Så småningom sålde Pierre Allain rätten till sina initialer till den franske skotillverkaren Galibier, som fortsatte att tillverka skor under namnet PA:s. Dessa blev dock inte lika lyckade som den ursprungliga PA:n, vilken hade fortsatt att tillverkas av en annan skofabrikant, Emile Bourdenaux, som sålde den under sina egna initialer, EB. Denna sko, EB Super Gratton, levde kvar i oförändrat skick ända till ett par, tre år in på 80-talet.

Runt 1980 började EB:s för första gången få konkurrens. Klättring hade börjat bli en så stor sport att andra skotillverkare började lockas att söka sin lycka. En rad olika klätterskor gästspelade ett tag på klipporna: RR Varappe, Calanques och Paragot AG, skon med den vita sulan, för att ta några exempel. Adidas och Kastinger gjorde också några tafatta försök med klätterskor, liksom San Marco och några till. Ingen av dem lyckades speciellt väl.

Efterfrågan på skor hade dock ökat, och för att höja produktionstakten lade EB 1981 om sin produktionsmetod. Från att tidigare ha gjort skorna på klassiskt manér började man vulka på sulan och randgummit i ett moment. Det var korkat. Resultatet blev skor som föll i bitar efter en halv säsong, och i och med detta stod fältet på allvar öppet för konkurrenter. Galibier var en av de första och deras Contact, som var den första skon som hade bättre friktion än EB:s, innebar en mindre revolution för svaklättringen. Asolo skördade också framgångar med sin Canyon, även om den i Bersport omtalades som en skämtklättersko.

En sko som emottogs oerhört väl av svenska klättrare var den tyska Hanwags Crack Special som kom 1983. Den var bredare i lästen och därför bekväm, och den hade, som Claes Jelinek skrev i en recension i Bergsport, ”en diminutiv klack med små pittoreska dobbar” vilket gjorde att den även fungerade vid nedstigningar.

Under tiden hade EB återgått till sin gamla produktionsmetod, och de nygamla skorna såldes under namnet EB Maestria. Det räckte tyvärr inte, för följande år, 1984, lanserades den spanska mirakelskon Firé. Det var den spanska skotillverkaren Boreal som hittat en gummiblandning som var så kladdig att alla andra klätterskor kom på skam. Trots att Firéns passform var usel och den töjde sig minst ett nummer var det mycket få som ville ha något annat.
Självklart fick inte Boreal vara ensamma länge. Andra skotillverkares kemister klurade snart ut hur man fick gummit att bli kladdigt och inom ett par år satt kladdiga sulor på de flesta klätterskor. Samtidigt drevs utvecklingen av själva skodesignen också längre. För att åstadkomma bättre rörlighet vid fotleden sänktes skoskaften. De flesta tillverkare satsade dock fortfarande på tämligen styva skor, och när La Sportiva lanserade sin första klättertoffla 1987 höjdes många ögonbryn.

När Firén kom sa en Stockholmsklättrare som provat den så här: ”Det är nästan fusk, man kan praktiskt taget snöra på sig skorna, lägga sig med fötterna mot klippan och gå rakt uppför.” Produktutvecklingen fortgår, men det dröjer nog länge innan vi ser en sådan sko.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com

1492, samma år som indianerna upptäckte Columbus, bestegs Mont Aiguille söder om Grenoble. Ledare för klättrarna var en man som beordrats av den franske kungen att klättra upp på berget. Här handlade det om branta väggar och riktig klättring. Man använde sig av stegar och andra artificiella hjälpmedel som stod till buds.

Klättringen som företeelse, eller idé om man så vill, är alltså 500 år gammal. Klättringen som sport, å andra sidan, är bara drygt 200 år. Om man skulle tvingas sätta ett årtal på alpinismens födelse blir det förmodligen 1786. Det var det år då Mont Blanc bestegs för första gången.

The Golden Age
”The Golden Age of Alpinism” brukar man kalla perioden från mitten av 1850-talet och några decennier framåt. Det var under denna period som repet började användas som säkringsmedel.

De flesta av dåtidens alpinister klättrade med guider. Att man gjorde detta berodde mest på att guidelös klättring ansågs alldeles för riskabel för en gentleman. Under The Golden Age bestegs nästan samtliga toppar över 4 000 meter i Alperna. Alpinismen hade alltså nått ganska långt på kontinenten och det är signifikant att det var en fransman, Charles Rabot, som 1883 gjorde den första bestigningen av Sveriges högsta berg, Kebnekaise. På den här tiden var dock klippklättring fortfarande ett okänt begrepp. Man klättrade för att nå en topp – inget annat.

Men i slutet av The Golden Age kom någon på att om man tränade klättring närmare hemmet borde det gynna ens klättring i Alperna. Klippklättringen uppstod alltså som en träningsform. De som tvingas sätta ett årtal på klippklättringens födelse sätter ofta 1886. Det var året för W P Haskett-Smiths bestigning av ”the Wasdale Crack” i engelska Lake District, en svensk grad fyra. Imponerande med tanke på att det var soloklättring. Haskett-Smith klättrade dessutom aldrig utanför sitt hemland, varför han kanske kan ses som klippklättringens fader.

Sekelskiftet
Kring sekelskiftet utvecklades såväl säkringstekniker som utrustning. Under The Golden Age ledde guiderna oftast och tog in repet medan andremannen kom efter. Förmodligen hände en del olyckor när förstemannen inte stod stadigt nog för att kunna hålla ett fall. Någon insåg att om man förankrade förstemannen minskade risken, och så var standplatssäkringen född. För förstemannen gällde det fortfarande att inte falla. Så småningom uppfanns dock mellansäkringen, till att börja med i form av ringbultar. Problemet med dessa var att förstemannen var tvungen att knyta ur sig, trä repet genom bulten och sedan knyta in sig igen. En omständlig och farlig process. Detta problem slapp man ifrån när karbinhaken uppfanns runt 1910.

Under 20- och 30-talen utvecklades den s k artificiella klättringen, dvs klättring där utrustningen används som stöd vid förflyttning och vila. En av de ledande var italienaren Emilio Comici. Han myntade också begreppet ”diretissima”, vilket innebär en led som följer lodlinjen från väggens högsta punkt. Detta tänkande ledde visserligen till att en del svåra turer gjordes, men så småningom insåg man att man hamnat i en återvändsgränd. För att kunna göra sådana leder krävdes oftast att man borrade hål i klippan. Med tillräckligt antal borrbultar, tålamod och tid var alla bergväggar klätterbara och vari låg då utmaningen?

Hittills har vi talat om klättringen i Alperna. I Elbsandsteingebirge, ett område i floden Elbes dalgång, hade man klättrat turer av mycket hög svårighet sedan slutet av 1800-talet. Den som hade kanske störst inflytande över klättringen här var amerikanen Oliver Perry-Smith. Han drev upp klätterstandarden till nivåer som det skulle dröja decennier innan vi fick se någon annanstans. Redan 1907 klättrade han turer som håller svensk grad 6¬ än idag!

Hårdare bultar och mjukare fall
På 30- och 40-talen låg tonvikten mycket på artificiell klättring och de bultar som användes på den tiden var av järn. En schweizisk smed som emigrerat till USA, John Salathé, bestämde sig för att förbättra bultarna. En bakaxel från en A¬Ford blev råmaterial när han smidde de första hårdstålsbultarna. De gjorde succé. Inte nog med att de gick att slå in där mjukjärnsbultar kroknade, de gick att använda ett stort antal gånger, vilket innebar att antalet bultar som krävdes för en tur minskade.

De tidiga säkringsteknikerna var tämligen brutala. De gick ut på att så fort som möjligt få stopp på ett fall, vilket ledde till hårda belastningar på klättrare och utrustning. Under 30-talet utvecklades en bättre teknik, dynamisk säkring, som gjorde det mindre farligt att falla.

De förbättrade teknikerna ledde till att det dök upp klättrare som ånyo höjde klätterstandarden. En av dem var Royal Robbins från Kalifornien, som var duktig på artificiell klättring och en driven friklättrare. 1965, vid ett besök i Colorado, gjorde han en nytur. Starten var en brant vägg, utan säkringsmöjligheter, som han på första försöket tassade uppför i sina vibramsulade klätterskor. Några år senare hade väggen utrustats med en borrbult av några som inte visste att den släta väggen redan var friklättrad. När den franske stjärnan Patrick Edlinger 1985 gjorde samma tur, säkrad med borrbulten och med moderna friktionsskor på fötterna, föll han två gånger.

Fotbeklädnader
De tidiga alpinisterna klättrade i kängor med randbeslag av järn. För mer teknisk klippklättring utvecklades s k kletterschuhe, vilka var en enkel sko med repsula.

I Italien fanns dock en klättrare som tyckte det var besvärligt att behöva släpa på två par skor för olika typer av terräng. Han började söka efter en sula som skulle fungera lika bra till alla underlag. Han fann lösningen i form av en kraftigt profilerad gummisula, Vibramsulan.

Pierre Alain var en fransman som tillbringade mycket tid på klipporna i Fontainebleau utanför Paris. Han tyckte att stora kängor med Vibramsulor var klumpiga. Istället tog han fasta på idén med lätta skor, samtidigt som han utnyttjade insikten om gummits kvalitéer. Resultatet blev PA:s, en lätt klättersko med en helt slät gummisula som, när den introducerades på 50-talet snabbt gjorde succé.

Kilstenar och kilar
Bultar var ett gissel. Man var tvungen att ha en hammare och inte sällan var man tvungen att släppa båda händerna för att kunna slå i en bult. På längre sikt märktes även att den upprepade i- och urslagningen av bultar slet på sprickorna, som fick ärr efter bultarna. I Storbritannien hade man länge utnyttjat stenar som satt fastkilade i sprickor till säkringar genom att lägga en slinga runt dem. Härifrån var steget inte långt till att ta med egna stenar och kila fast. ”Cloggy” är en populär klippa i norra Wales. Anmarschen dit går delvis längs en järnväg, och järnvägsbanken var ett naturligt ställe att samla lämpliga kilstenar

En dag på 50-talet fick en klättrare syn på en mutter bland stenarna. Han plockade upp den och trädde en slinga genom hålet och vips hade han uppfunnit kilen. På så vis hade han en kilsten med färdigträdd slinga.
De nya kilarna vann snart popularitet, speciellt bland dem som var vana att säkra med kilstenar. När Robbins 1966 besökte England var de tämligen vanliga. Robbins insåg snabbt att det brittiska sättet att säkra var enkelt samtidigt som det också skonade klippan. Robbins tog med sig erfarenheterna hem, där han missionerade för kilarna. Efter en artikel i Chouinards katalog i början av 70-talet blev ”clean climbing”, dvs bultfri klättring, raskt accepterat och ett hyllat begrepp.

Visionärer och uppfinnare
1977 revolutionerades den alpina klippklättringen. Då klättrade Reinhard Karl och Helmut Kiene ”Pumprisse” i Wilder Kaiser i Österrike. Det var en tur som var så tekniskt svår att den gavs graden VII¬. Det revolutionerande var att den internationella alpinistfederationen UIAA tvingades öppna graderingsskalan uppåt. Tidigare hade grad VI+ definierats som gränsen för mänsklig förmåga, men istället för att gradera om alla gamla turer beslöt man att acceptera graden VII¬.

Samma år innebar också en säkringsrevolution när Ray Jardine patenterade sina ”Friends”. Det var en helt ny typ av kilar med vilka man kunde säkra i parallellsidiga sprickor och plötsligt kunde man göra turer säkra som varit livsfarliga förut.

Röda punkter
Den ledande klätternationen i slutet av 70-talet var förmodligen USA. Det fanns dock skickliga europeiska klättrare också. Tysken Wolfgang Güllich var en av Europas bästa. 1980 var han i USA, där han mötte en av de ledande amerikanska klättrarna, John Bachar, och bjöd över honom till Europa.
Bachar kom följande år och betade raskt av Tysklands hårdaste turer. Innan han åkte hem adderade han en ny, som blev Tysklands svåraste.

Om Bachar lämnade något efter sig i Tyskland, så tog han också något med sig. En annan tysk klättrare, Kurt Albert, målade en röd cirkel vid insteget på leder han klättrat fritt, men inte fallfritt. När han klarat av att leda hela turen utan fall fyllde han i cirkeln, så att det blev en röd punkt, ”Rotpunkt”. Denna idé tilltalade Bachar, som anammade konceptet. Begreppet ”redpoint” slog snart igenom internationellt, och att ”redpointa” en led innebar att man ledde hela leden fallfritt.

Våghalsar och atleter
Under det tidiga 80-talet var annars engelsmännen de ledande klättrarna. Fortfarande var det kilsäkringar som gällde och nyckelordet var ”boldness”, våghalsighet.

Samtidigt hade det i Sydfrankrike börjat dyka upp leder som till en betydande del säkrades med borrbultar.

Engelsmännen gillade inte borrbultssäkringar, som de ansåg dödade klättringens själ. Som för att markera sin ståndpunkt lyckades Ron Fawcett klättra en dittills ogjord arête i Peak District. Leden, som är 25 meter, har en säkring på mitten och kruxet högst upp, döptes till ”Master´s Edge”.

Engelsmännen visste dock inte vilken chock som väntade. Borrbultsturerna i Provençe kanske saknade ”boldness”, men i gengäld gav de möjlighet att under säkra former träna på mycket svåra leder. Sommaren 1985 dök de franska pojkarna Jean-Baptiste Tribout och Antoine Le Menestrel upp i England. Le Menestrel gjorde andrabestigningen av ”Revelations”, då landets svåraste led, på rekordtid och britterna fick sig en tankeställare som de inte hann hämta sig från innan Le Menestrel ett par dagar senare soloklättrade turen. Engelsmännen var lamslagna: Landets hårdaste tur, som deras egna stjärnor knappt klarade, klättrades solo av en okänd fransk tonåring!

Sportklättrare och traditionalister
Man började redan nu kunna skönja utvecklingen mot två olika typer av klippklättring. Å ena sidan den traditionella, där man lägger egna säkringar, och å andra sidan den borrbultsberoende sportklättringen. Engelsmännen fortsatte dock envist att sticka ut hakan. 1986 ledde Johnny Dawes den mycket seriösa ”Indian Face”, som då rankade som en av de svåraste i Storbritannien.

Samtidigt, i USA, lyckades Tribout göra en ny tur. Leden var just då möjligen världens svåraste. Med namnet ”To Bolt or Not to Be” gav Tribout sin ståndpunkt. Engelsmännen gillade dock inte att bli frånseglade av fransmännen, och sakta men säkert gjorde sportklättringen sitt kontroversiella intåg även i England.

Jag vet inte om man ska se det som en sportklättringens seger över den traditionella klättringen när Ben Moon friklättrade ”Zeke the Freak”. Det var en tur som hade gjorts artificiellt något år tidigare. Förstabestigarna hade slagit bort alla grepp och steg för att omöjliggöra friklättring. De döpte sin skapelse till ”Free That You Bastards”. Moon antog utmaningen och, som sagt, lyckades.

Här och nu
Så är vi framme i modern tid. Inom sportklättringen börjar man nu kunna skönja två inriktningar. Å ena sidan korta leder på kanske 6–10 meter, där varje enskilt move är enastående svårt. Det här är en typ av leder som kräver extrem maxstyrka. Å andra sidan mer uthållighetsbetonade turer, där de enskilda moven inte är fullt lika svåra, utan det är ledens ihållande karaktär och komplexitet som utgör den största svårigheten.

Vad vi kan lära oss av den här historielektionen är att vi ännu inte har nått gränsen för vad en människa kan prestera. Många har trott det tidigare och haft fel. De som nu tror att vi nått så långt det går har också fel. Vi kan inte föreställa oss vad nästa generation klättrare kommer att kunna utföra. Vi kan också lära oss att känna en viss respekt och ödmjukhet inför tidigare klättrares bidrag till utvecklingen. Vi står på deras axlar. Vi får inte förhäva oss och tro att vi skulle kunnat vara där vi är idag utan den grund som lagts av våra föregångare.

Artikelkälla: http://artikelzonen.com