Klätterskor – en kortfattad historik
Relativt tidigt under klättringens utveckling insÃ¥g man att vanliga arbetskängor inte var idealiska för klättring. Redan pÃ¥ 1870-talet fanns skomakare som specialiserat sig pÃ¥ tillverkning av klätterskor. PÃ¥ den tiden handlade det dock om kängor, inte skor. Sulorna pÃ¥ de här kängorna var oftast av läder, i vilka olika typer av spikar och beslag fästes. Strax före första världskriget introducerades de s.k. Tricouni-beslagen. Dessa var av hÃ¥rdare stÃ¥l än de tidigare använda, bl.a. Clinkers. Tricounis var av hÃ¥rdare stÃ¥l och ansÃ¥gs därför ge ett säkrare fotfäste. SÃ¥ sent som 1941 rekommenderade den engelske toppklättraren Colin Kirkus i sin lärobok i klättring, ”Let’s Go Climbing!”, Tricounis ”for serious rock-climbing”.
Kirkus påpekar dock också att för verkligt svår klippklättring är inte kängor med randbeslag idealiska. För sådan klättring förordade han gymnastikskor med gummisula. För svårare klippklättring var även s.k. scarpetti, en typ av espadrillos med repsula, populära eftersom de gav bra fotfäste även på blöt klippa.
Italienaren Vitale Bramani, tyckte dock att det var besvärligt att behöva släpa på två par skor för olika typer av terräng. Han började söka efter en sultyp som skulle fungera lika bra till alla typer av klättring. 1935 fann han lösningen i form av en kraftigt profilerad gummisula, som han uppkallade efter sig själv, Vibram®-sulan. Efter kriget blev de snabbt mycket populära och de användes dels på kängor för alpin klättring och dels på lättare, men relativt styva, klätterskor, s.k. Kletterschuhe.
Pierre Allain var en fransman som tillbringade mycket tid på boulderstenarna i Fontainebleauskogen utanför Paris, och hade gjort så sedan 30-talet. Till den typen av klättring tyckte han att stora kängor med Vibramsulor var aningen överambitiösa. Istället tog han fasta på idén med lätta Kletterschuhe, fastän han samtidigt tog lärdom av Bramanis insikt om gummits kvalitéer som material till klättersulor. Resultatet blev PA:s, en lätt klättersko med en helt slät gummisula som, när den introducerades på 50-talet först bara användes av experter, men sedan snabbt gjorde succé. Så småningom sålde Pierre Allain rätten till sina initialer till den franske skotillverkaren Galibier, som fortsatte att tillverka skor under namnet PA:s. Dessa blev dock inte lika lyckade som den ursprungliga PA:n, vilken hade fortsatt att tillverkas av en annan skofabrikant, Emile Bourdenaux, som sålde den under sina egna initialer, EB. Denna sko, EB Super Gratton, levde kvar i oförändrat skick ända till ett par, tre år in på 80-talet.
Runt 1980 började EB:s för första gången få konkurrens. Klättring hade börjat bli en så stor sport att andra skotillverkare började lockas att söka sin lycka. En rad olika klätterskor gästspelade ett tag på klipporna: RR Varappe, Calanques och Paragot AG, skon med den vita sulan, för att ta några exempel. Adidas och Kastinger gjorde också några tafatta försök med klätterskor, liksom San Marco och några till. Ingen av dem lyckades speciellt väl.
Efterfrågan på skor hade dock ökat, och för att höja produktionstakten lade EB 1981 om sin produktionsmetod. Från att tidigare ha gjort skorna på klassiskt manér började man vulka på sulan och randgummit i ett moment. Det var korkat. Resultatet blev skor som föll i bitar efter en halv säsong, och i och med detta stod fältet på allvar öppet för konkurrenter. Galibier var en av de första och deras Contact, som var den första skon som hade bättre friktion än EB:s, innebar en mindre revolution för svaklättringen. Asolo skördade också framgångar med sin Canyon, även om den i Bersport omtalades som en skämtklättersko.
En sko som emottogs oerhört väl av svenska klättrare var den tyska Hanwags Crack Special som kom 1983. Den var bredare i lästen och därför bekväm, och den hade, som Claes Jelinek skrev i en recension i Bergsport, ”en diminutiv klack med smÃ¥ pittoreska dobbar” vilket gjorde att den även fungerade vid nedstigningar.
Under tiden hade EB återgått till sin gamla produktionsmetod, och de nygamla skorna såldes under namnet EB Maestria. Det räckte tyvärr inte, för följande år, 1984, lanserades den spanska mirakelskon Firé. Det var den spanska skotillverkaren Boreal som hittat en gummiblandning som var så kladdig att alla andra klätterskor kom på skam. Trots att Firéns passform var usel och den töjde sig minst ett nummer var det mycket få som ville ha något annat.
Självklart fick inte Boreal vara ensamma länge. Andra skotillverkares kemister klurade snart ut hur man fick gummit att bli kladdigt och inom ett par år satt kladdiga sulor på de flesta klätterskor. Samtidigt drevs utvecklingen av själva skodesignen också längre. För att åstadkomma bättre rörlighet vid fotleden sänktes skoskaften. De flesta tillverkare satsade dock fortfarande på tämligen styva skor, och när La Sportiva lanserade sin första klättertoffla 1987 höjdes många ögonbryn.
När Firén kom sa en Stockholmsklättrare som provat den sÃ¥ här: ”Det är nästan fusk, man kan praktiskt taget snöra pÃ¥ sig skorna, lägga sig med fötterna mot klippan och gÃ¥ rakt uppför.” Produktutvecklingen fortgÃ¥r, men det dröjer nog länge innan vi ser en sÃ¥dan sko.
Per Calleberg (f. 1960) Pers namn är ett av de mest välbekanta inom svensk klättring, där han varit verksam länge. Per började klättra 1978 och har sedan dess ägnat sig åt de flesta typer av klättring, även om långa klätterturer på klippa är det som han numera tycker är roligast. Förutom tiotalet europeiska länder har Per också klättrat i USA och deltagit i en Himalayaexpedition till Nepal. Sedan tidigt 1980-tal har Per varit en aktiv och mycket uppskattad klätterinstruktör.
Artikelkälla: http://artikelzonen.com
