Klippklättring – en kortfattad historik
Första gången ett berg bestegs enbart i syfte att nå toppen var 1336, då Mont Ventoux i Provençe bestegs. Den gången handlade det dock inte så mycket om klättring som om en bestigning.
1492, samma år som indianerna upptäckte Columbus, bestegs Mont Aiguille söder om Grenoble. Ledare för klättrarna var en man som beordrats av den franske kungen att klättra upp på berget. Här handlade det om branta väggar och riktig klättring. Man använde sig av stegar och andra artificiella hjälpmedel som stod till buds.
Klättringen som företeelse, eller idé om man så vill, är alltså 500 år gammal. Klättringen som sport, å andra sidan, är bara drygt 200 år. Om man skulle tvingas sätta ett årtal på alpinismens födelse blir det förmodligen 1786. Det var det år då Mont Blanc bestegs för första gången.
The Golden Age
”The Golden Age of Alpinism” brukar man kalla perioden från mitten av 1850-talet och några decennier framåt. Det var under denna period som repet började användas som säkringsmedel.
De flesta av dåtidens alpinister klättrade med guider. Att man gjorde detta berodde mest på att guidelös klättring ansågs alldeles för riskabel för en gentleman. Under The Golden Age bestegs nästan samtliga toppar över 4 000 meter i Alperna. Alpinismen hade alltså nått ganska långt på kontinenten och det är signifikant att det var en fransman, Charles Rabot, som 1883 gjorde den första bestigningen av Sveriges högsta berg, Kebnekaise. På den här tiden var dock klippklättring fortfarande ett okänt begrepp. Man klättrade för att nå en topp – inget annat.
Men i slutet av The Golden Age kom någon på att om man tränade klättring närmare hemmet borde det gynna ens klättring i Alperna. Klippklättringen uppstod alltså som en träningsform. De som tvingas sätta ett årtal på klippklättringens födelse sätter ofta 1886. Det var året för W P Haskett-Smiths bestigning av ”the Wasdale Crack” i engelska Lake District, en svensk grad fyra. Imponerande med tanke på att det var soloklättring. Haskett-Smith klättrade dessutom aldrig utanför sitt hemland, varför han kanske kan ses som klippklättringens fader.
Sekelskiftet
Kring sekelskiftet utvecklades såväl säkringstekniker som utrustning. Under The Golden Age ledde guiderna oftast och tog in repet medan andremannen kom efter. Förmodligen hände en del olyckor när förstemannen inte stod stadigt nog för att kunna hålla ett fall. Någon insåg att om man förankrade förstemannen minskade risken, och så var standplatssäkringen född. För förstemannen gällde det fortfarande att inte falla. Så småningom uppfanns dock mellansäkringen, till att börja med i form av ringbultar. Problemet med dessa var att förstemannen var tvungen att knyta ur sig, trä repet genom bulten och sedan knyta in sig igen. En omständlig och farlig process. Detta problem slapp man ifrån när karbinhaken uppfanns runt 1910.
Under 20- och 30-talen utvecklades den s k artificiella klättringen, dvs klättring där utrustningen används som stöd vid förflyttning och vila. En av de ledande var italienaren Emilio Comici. Han myntade också begreppet ”diretissima”, vilket innebär en led som följer lodlinjen från väggens högsta punkt. Detta tänkande ledde visserligen till att en del svåra turer gjordes, men så småningom insåg man att man hamnat i en återvändsgränd. För att kunna göra sådana leder krävdes oftast att man borrade hål i klippan. Med tillräckligt antal borrbultar, tålamod och tid var alla bergväggar klätterbara och vari låg då utmaningen?
Hittills har vi talat om klättringen i Alperna. I Elbsandsteingebirge, ett område i floden Elbes dalgång, hade man klättrat turer av mycket hög svårighet sedan slutet av 1800-talet. Den som hade kanske störst inflytande över klättringen här var amerikanen Oliver Perry-Smith. Han drev upp klätterstandarden till nivåer som det skulle dröja decennier innan vi fick se någon annanstans. Redan 1907 klättrade han turer som håller svensk grad 6¬ än idag!
Hårdare bultar och mjukare fall
På 30- och 40-talen låg tonvikten mycket på artificiell klättring och de bultar som användes på den tiden var av järn. En schweizisk smed som emigrerat till USA, John Salathé, bestämde sig för att förbättra bultarna. En bakaxel från en A¬Ford blev råmaterial när han smidde de första hårdstålsbultarna. De gjorde succé. Inte nog med att de gick att slå in där mjukjärnsbultar kroknade, de gick att använda ett stort antal gånger, vilket innebar att antalet bultar som krävdes för en tur minskade.
De tidiga säkringsteknikerna var tämligen brutala. De gick ut på att så fort som möjligt få stopp på ett fall, vilket ledde till hårda belastningar på klättrare och utrustning. Under 30-talet utvecklades en bättre teknik, dynamisk säkring, som gjorde det mindre farligt att falla.
De förbättrade teknikerna ledde till att det dök upp klättrare som ånyo höjde klätterstandarden. En av dem var Royal Robbins från Kalifornien, som var duktig på artificiell klättring och en driven friklättrare. 1965, vid ett besök i Colorado, gjorde han en nytur. Starten var en brant vägg, utan säkringsmöjligheter, som han på första försöket tassade uppför i sina vibramsulade klätterskor. Några år senare hade väggen utrustats med en borrbult av några som inte visste att den släta väggen redan var friklättrad. När den franske stjärnan Patrick Edlinger 1985 gjorde samma tur, säkrad med borrbulten och med moderna friktionsskor på fötterna, föll han två gånger.
Fotbeklädnader
De tidiga alpinisterna klättrade i kängor med randbeslag av järn. För mer teknisk klippklättring utvecklades s k kletterschuhe, vilka var en enkel sko med repsula.
I Italien fanns dock en klättrare som tyckte det var besvärligt att behöva släpa på två par skor för olika typer av terräng. Han började söka efter en sula som skulle fungera lika bra till alla underlag. Han fann lösningen i form av en kraftigt profilerad gummisula, Vibramsulan.
Pierre Alain var en fransman som tillbringade mycket tid på klipporna i Fontainebleau utanför Paris. Han tyckte att stora kängor med Vibramsulor var klumpiga. Istället tog han fasta på idén med lätta skor, samtidigt som han utnyttjade insikten om gummits kvalitéer. Resultatet blev PA:s, en lätt klättersko med en helt slät gummisula som, när den introducerades på 50-talet snabbt gjorde succé.
Kilstenar och kilar
Bultar var ett gissel. Man var tvungen att ha en hammare och inte sällan var man tvungen att släppa båda händerna för att kunna slå i en bult. På längre sikt märktes även att den upprepade i- och urslagningen av bultar slet på sprickorna, som fick ärr efter bultarna. I Storbritannien hade man länge utnyttjat stenar som satt fastkilade i sprickor till säkringar genom att lägga en slinga runt dem. Härifrån var steget inte långt till att ta med egna stenar och kila fast. ”Cloggy” är en populär klippa i norra Wales. Anmarschen dit går delvis längs en järnväg, och järnvägsbanken var ett naturligt ställe att samla lämpliga kilstenar
En dag på 50-talet fick en klättrare syn på en mutter bland stenarna. Han plockade upp den och trädde en slinga genom hålet och vips hade han uppfunnit kilen. På så vis hade han en kilsten med färdigträdd slinga.
De nya kilarna vann snart popularitet, speciellt bland dem som var vana att säkra med kilstenar. När Robbins 1966 besökte England var de tämligen vanliga. Robbins insåg snabbt att det brittiska sättet att säkra var enkelt samtidigt som det också skonade klippan. Robbins tog med sig erfarenheterna hem, där han missionerade för kilarna. Efter en artikel i Chouinards katalog i början av 70-talet blev ”clean climbing”, dvs bultfri klättring, raskt accepterat och ett hyllat begrepp.
Visionärer och uppfinnare
1977 revolutionerades den alpina klippklättringen. Då klättrade Reinhard Karl och Helmut Kiene ”Pumprisse” i Wilder Kaiser i Österrike. Det var en tur som var så tekniskt svår att den gavs graden VII¬. Det revolutionerande var att den internationella alpinistfederationen UIAA tvingades öppna graderingsskalan uppåt. Tidigare hade grad VI+ definierats som gränsen för mänsklig förmåga, men istället för att gradera om alla gamla turer beslöt man att acceptera graden VII¬.
Samma år innebar också en säkringsrevolution när Ray Jardine patenterade sina ”Friends”. Det var en helt ny typ av kilar med vilka man kunde säkra i parallellsidiga sprickor och plötsligt kunde man göra turer säkra som varit livsfarliga förut.
Röda punkter
Den ledande klätternationen i slutet av 70-talet var förmodligen USA. Det fanns dock skickliga europeiska klättrare också. Tysken Wolfgang Güllich var en av Europas bästa. 1980 var han i USA, där han mötte en av de ledande amerikanska klättrarna, John Bachar, och bjöd över honom till Europa.
Bachar kom följande år och betade raskt av Tysklands hårdaste turer. Innan han åkte hem adderade han en ny, som blev Tysklands svåraste.
Om Bachar lämnade något efter sig i Tyskland, så tog han också något med sig. En annan tysk klättrare, Kurt Albert, målade en röd cirkel vid insteget på leder han klättrat fritt, men inte fallfritt. När han klarat av att leda hela turen utan fall fyllde han i cirkeln, så att det blev en röd punkt, ”Rotpunkt”. Denna idé tilltalade Bachar, som anammade konceptet. Begreppet ”redpoint” slog snart igenom internationellt, och att ”redpointa” en led innebar att man ledde hela leden fallfritt.
Våghalsar och atleter
Under det tidiga 80-talet var annars engelsmännen de ledande klättrarna. Fortfarande var det kilsäkringar som gällde och nyckelordet var ”boldness”, våghalsighet.
Samtidigt hade det i Sydfrankrike börjat dyka upp leder som till en betydande del säkrades med borrbultar.
Engelsmännen gillade inte borrbultssäkringar, som de ansåg dödade klättringens själ. Som för att markera sin ståndpunkt lyckades Ron Fawcett klättra en dittills ogjord arête i Peak District. Leden, som är 25 meter, har en säkring på mitten och kruxet högst upp, döptes till ”Master´s Edge”.
Engelsmännen visste dock inte vilken chock som väntade. Borrbultsturerna i Provençe kanske saknade ”boldness”, men i gengäld gav de möjlighet att under säkra former träna på mycket svåra leder. Sommaren 1985 dök de franska pojkarna Jean-Baptiste Tribout och Antoine Le Menestrel upp i England. Le Menestrel gjorde andrabestigningen av ”Revelations”, då landets svåraste led, på rekordtid och britterna fick sig en tankeställare som de inte hann hämta sig från innan Le Menestrel ett par dagar senare soloklättrade turen. Engelsmännen var lamslagna: Landets hårdaste tur, som deras egna stjärnor knappt klarade, klättrades solo av en okänd fransk tonåring!
Sportklättrare och traditionalister
Man började redan nu kunna skönja utvecklingen mot två olika typer av klippklättring. Å ena sidan den traditionella, där man lägger egna säkringar, och å andra sidan den borrbultsberoende sportklättringen. Engelsmännen fortsatte dock envist att sticka ut hakan. 1986 ledde Johnny Dawes den mycket seriösa ”Indian Face”, som då rankade som en av de svåraste i Storbritannien.
Samtidigt, i USA, lyckades Tribout göra en ny tur. Leden var just då möjligen världens svåraste. Med namnet ”To Bolt or Not to Be” gav Tribout sin ståndpunkt. Engelsmännen gillade dock inte att bli frånseglade av fransmännen, och sakta men säkert gjorde sportklättringen sitt kontroversiella intåg även i England.
Jag vet inte om man ska se det som en sportklättringens seger över den traditionella klättringen när Ben Moon friklättrade ”Zeke the Freak”. Det var en tur som hade gjorts artificiellt något år tidigare. Förstabestigarna hade slagit bort alla grepp och steg för att omöjliggöra friklättring. De döpte sin skapelse till ”Free That You Bastards”. Moon antog utmaningen och, som sagt, lyckades.
Här och nu
Så är vi framme i modern tid. Inom sportklättringen börjar man nu kunna skönja två inriktningar. Å ena sidan korta leder på kanske 6–10 meter, där varje enskilt move är enastående svårt. Det här är en typ av leder som kräver extrem maxstyrka. Å andra sidan mer uthållighetsbetonade turer, där de enskilda moven inte är fullt lika svåra, utan det är ledens ihållande karaktär och komplexitet som utgör den största svårigheten.
Vad vi kan lära oss av den här historielektionen är att vi ännu inte har nått gränsen för vad en människa kan prestera. Många har trott det tidigare och haft fel. De som nu tror att vi nått så långt det går har också fel. Vi kan inte föreställa oss vad nästa generation klättrare kommer att kunna utföra. Vi kan också lära oss att känna en viss respekt och ödmjukhet inför tidigare klättrares bidrag till utvecklingen. Vi står på deras axlar. Vi får inte förhäva oss och tro att vi skulle kunnat vara där vi är idag utan den grund som lagts av våra föregångare.
Per Calleberg (f. 1960) Pers namn är ett av de mest välbekanta inom svensk klättring, där han varit verksam länge. Per började klättra 1978 och har sedan dess ägnat sig åt de flesta typer av klättring, även om långa klätterturer på klippa är det som han numera tycker är roligast. Förutom tiotalet europeiska länder har Per också klättrat i USA och deltagit i en Himalayaexpedition till Nepal. Sedan tidigt 1980-tal har Per varit en aktiv och mycket uppskattad klätterinstruktör.
Artikelkälla: http://artikelzonen.com