Nya gudar, nya riter
När man ser mönster i naturen och förstår att allt hänger samman på ett eller annat sätt, är det inte konstigt om man vill få en relation till sin omvärld. Detta är relationen till något större, och kan om man vill vara detsamma som Gud. Gud blir då något som vi kan kalla den planritning som utgör verkligheten.
Den här relationen är meningsfull eftersom den ger att man aktivt känner sig som en del i alltings sammanhang. Jag har svÃ¥rt att tro att nÃ¥gon människa mÃ¥r bra av att vara isolerad frÃ¥n den värld hon befinner sig i. När man ser mönster i nÃ¥got, sÃ¥ gör det i princip att man förstÃ¥r. Det är som ett IQ-test: när man ser mönstret, sammanhanget mellan figurerna, sÃ¥ kan man kryssa i rätt alternativ. PÃ¥ samma sätt förstÃ¥r man naturen om man uppfattar dess sammanhang, och mönstren blir dÃ¥ det abstrakta sätt pÃ¥ vilket vi kan ”kommunicera” med eller ”gripa” vÃ¥r omvärld.
Exempel på dessa naturens mönster kan vara upprepningen i hur allting levande föds och dör. Det verkar ganska väsentligt för hur världen omkring mig fungerar, och eftersom världen och dess funktion påverkar mig och mina medmänniskor vare sig jag vill det eller inte, så är det därför viktigt att så att säga betona det här sambandet i naturen genom att på något vis omvandla den till en lärosats eller ritual. En lärosats för att det ger mig teoretisk kunskap om hur allt hänger ihop, och en ritual för att ge mig själv en mental försäkran om att jag är en del av hela det här sammanhanget.
Kan man då använda så kallade heliga skrifter i allt det här? Jo då, en hel del sakralt material från antiken har i mångt och mycket gått ut på att försöka formulera hur hela världen hänger ihop, och där kan man mycket väl få råd i form av metaforer och dylikt. Men kanske är det inte att föredra att hålla sig till en enda skrift; de vettigaste sakrala författarna lär knappast ha haft som utgångspunkt att bara hans lära gäller, utan måste ha insett att deras skrifter bara är en hjälp av många på vägen i sökandet efter verkligheten, ett av många förslag på hur man kan se vår värld.
Att detta är ett typiskt, gudslängtande symptom från ett postmodernt, skepticistiskt samhälle, som har upplevt både religion och vetenskapsdyrkan är nog ganska tydligt. Men tills vidare tror jag det håller som kompensation för vår döde Gud. Jag vill däremot gärna tro på en gudavärld som motsvarar den tro, de förhoppningar och de ideal som ett sunt samhälle representerar, men det samhället ligger för framtiden. Tills vidare – när vi inte kan tillåta oss tro på något eftersom vi egentligen inte har ett samhälle som kan införliva något sådant – kan dock en placebogud av den här typen komma väl till pass.
Just nu känns ritualerna döda, meningslösa och mer eller mindre pÃ¥tvingade, och ”tradition” lÃ¥ter bara otrevligt. Men pumpar man in ”nytt blod” i bÃ¥de gamla och nya ritualer, sÃ¥ blir det bÃ¥de meningsfullt och förbaskat kul. Därför kan det helt plötsligt bli viktigt för familjer att utforma nÃ¥got lite eget under högtiderna. Min släkt har till exempel börjat strunta helt i Kalle Anka pÃ¥ julaftnarna och i stället ersatt det med ett slags visdomstimmar med ”de äldre”, där resten av släkten fÃ¥r höra frÃ¥n mor- eller farföräldrar om hur det var ”förr”. Och pÃ¥ sÃ¥ sätt fÃ¥r man ju ett slags koppling till det förflutna, vari mitt eget kött och blod är förankrat. Det känns meningsfullt och är dessutom lärorikt. Den där isoleringen frÃ¥n omvärlden känns lite mer avlägsen och inlemmandet av sig själv i helheten känns mer pÃ¥taglig. En del kanske gärna vill hÃ¥lla högtiderna mer statiskt och hÃ¥lla sig efter ett ”sant” sätt att fira dem och inte experimentera och töja pÃ¥ gränserna pÃ¥ det att vi inte skall bryta bandet mellan oss och vÃ¥ra avlägsna förfäder, som nÃ¥gon gÃ¥ng började fira jul, midsommar och sÃ¥ vidare. Men dÃ¥ finns en risk att vi gör medel till mÃ¥l, och även om det är viktigt att vi känner gemenskap och koppling till ett sÃ¥ avlägset förflutet, sÃ¥ ligger samtidigt en ocean av antitradition emellan oss, som pÃ¥ ett eller annat sätt förvrängt ritualer sÃ¥ väl som vÃ¥rt förhÃ¥llande till dem. Min misstanke är att vi sÃ¥ att säga mÃ¥ste börja om i smÃ¥skolan och lÃ¥ta högtiderna fÃ¥ en ny mening, en som faktiskt tjänar oss här och nu.
”Nihilism som mentalt vapen tillÃ¥ter oss att nÃ¥ en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att vÃ¥ra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas.” Ensittare / Svenska Nihilistsällskapet – S.N.U.S. – Snus - www.anus.com/tribes/snus/
Artikelkälla: http://artikelzonen.com
