Trial and Error
Det finns bokstavligen ett oändligt antal sätt på vilka en författare kan påbörja ett verk. Jag skrev och raderade sju inledningsstycken till bara denna, innan jag ens riktade in mig på ett visst ämne. Det är mycket trevande och lärande från sina misstag inblandat, såvida du inte redan har en direkt plan över handlingen färdig, eller helt plötsligt grips av musan och en nyckfull Räddare i nöden strålar ut från dina fingrar. Vi har inte alla sådan tur, så obevekligen hamnar vi kämpandes med skisser, utkast och många hopknycklade pappersbollar innan skapelseprocessen slutligen bär frukt. Med det sagt, så avbryter jag mitt uppmålande av denna metafor med att överflödigt konstatera att jag tror att livet fungerar i stor utsträckning på samma sätt. Det är ett simpelt konstaterande, ett som behöver viss förklaring, då det har stor kapacitet att misstolkas.
Det finns en fastställd handlingsplan inblandad i mina försök att navigera livet; det är inte bara ett kast med tärningen, vilket pÃ¥stÃ¥enden som ”trial and error” brukar framstÃ¥ som hos läsaren. Hur som helst, jag tror att lärandet blir möjligt beroende pÃ¥ djupet av erfarenhet frÃ¥n individens försök att förstÃ¥ världen runt honom och hans plats i den. Du kan teoretisera och förutsäga, filosofera och argumentera, men du kan aldrig veta med säkerhet att din plan är bra förrän du testar den i verkligheten. Erfarenhet är den bästa undervisaren, säger de vise. Nedgrävd i detta ännu mer elementära konstaterande finns en anmärkningsvärt intressant teknik för att navigera livet: du tänker pÃ¥ en idé i nuet, prövar den pÃ¥ världen, och baserad pÃ¥ framgÃ¥ng eller misslyckande inom livets ramar, blir du visad vägen av denna erfarenhet genom framtida beslut/erfarenheter. Vad som ocksÃ¥ är intressant med all denna strukturalisering, slutledning och anpassningsbara förfining är att inte alla vÃ¥ra val sker med omedelbara resultat, en konsekvens av verkligheten som kan sätta oss i jäkligt svÃ¥ra situationer ibland, eftersom personligt omdöme inte alltid är lika tillförlitligt som erfarenhet.
Men ibland välkomnar du den skiten för läxan som den kan lära dig. Ibland kan ingenting lära dig den rätta vägen sÃ¥som att dränkas under sin egen dumhet genom att ha valt fel. Ta missbruk till exempel: som beteende eller mentalitet är det verkligen inte nÃ¥gonting smickrande, och när du offrar en del av dig själv – mÃ¥ vara pengar, tid, oskuld, integritet – för en fix, tar det lÃ¥ng tid för efterklokheten att komma ikapp och smälla tillbaka dig in i verkligheten. Jag har hört talas om att narkomanin öppnar upp en del intressanta perspektiv, men tiden man slösat för att nÃ¥ mÃ¥let (vilket för det mesta verkar vara nÃ¥gon form av flyktig ”visdom”) är inte alltid ett acceptabelt utbyte. Tid blir ett evigt nuläge där allt som betyder nÃ¥got är det som händer just nu. NÃ¥gon berättade en gÃ¥ng för mig att det innebär att gÃ¥ en lÃ¥ng väg till en nära destination; lustigt nog tog det mig lÃ¥ng tid att förstÃ¥ visdomen i det där ganska korta pÃ¥stÃ¥endet. Men det tycks vara likadant med det mesta i livet, inte sant?
VÃ¥rt samhälle gör mycket för att langa dess smaklösa skit över oss, dag in och dag ut. Det säljer livsstilar rotade i nuet, utan att nämna lÃ¥ngsiktiga konsekvenser. Man skulle kunna tro att vi skulle vilja vara mer ansvarsfulla med vÃ¥ra beteenden och handlingar, genom att vara den ”högsta utvecklade arten” i denna ”bästa av möjliga världar”, men det verkar som att allt vi vill göra är att konsumera rikligt och lÃ¥ta otaliga distraktioner dränka den förtryckande verklighetens meningslöshet, som inte erbjuder nÃ¥gra lösningar eller svar pÃ¥ livets svÃ¥ra frÃ¥gor till nÃ¥gon, – fan, det erbjuder inte ens frÃ¥gorna längre – blott valet mellan konsumtionens produkter, eller döden i att dra sig tillbaka frÃ¥n samhällets ”födande hand”. De flesta människor verkar inte växa ifrÃ¥n sin högskolementalitet, sÃ¥ de förblir lättpÃ¥verkade av den väg som visar minst motstÃ¥nd, och det som tillÃ¥ter dem en enkel utväg med deras ego intakt. Jag gick ut högskolan för ganska mÃ¥nga Ã¥r sedan nu, men ingen som jag växte upp med eller har mött sedan dess ser ut att ha flytt den mentala atmosfären av snobbig grupptillhörighet och social stratifiering, som kastrerat all potentiell användbarhet som vi fick höra att högskolan, eller den illusoriska ”högre utbildningen”, sades ha. Vill ni att jag ska anförtro hoppet om en vettig och förnuftig framtid för världen pÃ¥ axlarna pÃ¥ en skuldsatt tjugofemÃ¥ring, som fortfarande sköter friteringen pÃ¥ Burger King? Skojar ni? Allt dessa människor nÃ¥gonsin kommer att passa till är konsumtion och själviskhet, och jag kan inte komma pÃ¥ nÃ¥got som kan förändra deras uppförande, bortsett frÃ¥n ett omstörtande kärnvapenkrig, som slutligen skulle fÃ¥ dem att upphöra med sitt ständiga tryckande pÃ¥ verklighetens ”snooze”-knapp.
Inte bara det, men de är totalt beroende av sina smÃ¥ maktfullkomliga solipsismiska världar, fulla av drama, överflöd och förstorande av dem själva. Distraktionerna som erbjuds oss alla är verkligen mÃ¥nga – tja, vi mÃ¥ste avvärja tristessen pÃ¥ nÃ¥got sätt, eller? – och vÃ¥rt beroende av dem kan vara subtil, i underhÃ¥llningens fall, eller rätt märkbar, i fallet med missbruk av alkohol eller droger. Det hjälper inte när saker som alkohol är sÃ¥pass godtaget av den allmänna opinionen, som tror att den oljar upp hjulen hos social tafatthet, eller att det är sÃ¥ mytologiserat av personligheter som Hemingway. När man tänker pÃ¥ hans situation, fÃ¥r det mig inte att tro att hans författarskap skulle ha blivit mer grandiost pÃ¥ grund av hans alkoholism, bara att han behövde lite hjälp för att komma dit; det pÃ¥minner mig om den utgÃ¥ngspunkt ur vilken denna artikel inleddes – riktningens ovisshet. FrÃ¥n min nuvarande livsÃ¥skÃ¥dning kunde jag inte bry mig mindre om att folk tar droger i syfte att att glömma sig själva, distraktion, jagande efter visdom eller annat, men jag inser ocksÃ¥ att det inte hjälper dem att göra nÃ¥got som de inte annars hade kunnat göra lika bra, oavsett vilken logik de använt för att ha förleda sig till motsatsen.
Jag kan minnas när jag var väldigt ung och mina äldre syskon samlades runt fikabordet för att dricka shots med tequila innan de begav sig ut för att röja runt i nattlivet; utan att förstÃ¥ denna bisarra ritual, men med en intuition att det var nödvändigt för följande aktiviteters framgÃ¥ng, kunde jag gissa att det var för att förhöja det roliga, och det gjorde mig nyfiken, men inte tillräckligt nyfiken för att delta – de diskreta till omvälvande förändringar som skedde med deltagarna fick mig att ifrÃ¥gasätta orsakerna bakom ritualen. De människor jag kände blev gradvis helt annorlunda, varelser jag inte kunde förstÃ¥ eller hänga med i, vad gäller de tankebanor som styrde deras handlingar.
Trots detta upptäckte jag att alla de vuxna ”förebilderna” i mitt liv, och nästan alla sÃ¥dana vuxna som jag mötte utanför min direkta familj, deltog i detta beteende, konsumerandes dessa underliga substanser som jag fick höra var dÃ¥ligtdÃ¥ligtdÃ¥ligt, men som ändÃ¥ konsumerades av samma moraliserande hycklare. Jag förstod inte dÃ¥ och inte nu heller den inblandade dubbelmoralen, men det gör ingen skillnad för min del, eftersom jag fortfarande hade barndomsdrakar att dräpa, och sÃ¥g ingen mening med att växa upp sÃ¥ snabbt, om detta uppträdande var vad som förväntades av en vuxen.
Beroende pÃ¥ hur man ser det kan man inte förbli barn för evigt – människor växer upp, och perspektiv förändras. Man börjar bli medveten om vad som händer runt sig i förstÃ¥ndets djupare lager; själv började jag att lägga märke till främst den genomgripande närvaron av reklam, och inte bara frÃ¥n TV-apparaten. Man märker det i sociala förväntningar, konventionell moral, dina kamraters handlingar, dina föräldrars uppfostrande – överallt. Jag har aldrig uppskattat att titta pÃ¥ fluglarver som livnär sig pÃ¥ sopor, dÃ¥ den krälande känslan fick mig att rysa, men det var vad jag fick utstÃ¥ när jag sÃ¥g pÃ¥ de människor jag umgicks med.
Vid den tidpunkt jag började inse detta om världen och hur det belyste den uppenbara icke-riktningen vi alla tycktes följa, började jag också att förstå alkoholens dragningskraft för folk i min ålder: när ansvarsfullhet för beslut i ditt liv är en så fjärran aspekt, och ungdomlig glöd fyller dig, är det bara förståeligt att förlöjliga och strunta i konventionell visdom genom att göra vad samhället inte vill att du ska göra: att bli packad och vålla ett helvete, för vem bryr sig? Det finns gott om tid innan man behöver ta ansvar för sig själv, man har minst till tjugofem års ålder på sig innan personligt ansvarskännande blir mer aktuellt, och morsan och farsan slutar att sätta in hjälpande pengar på ditt konto. Massor av tid att hinna ordna upp saker på.
Med risk för att lÃ¥ta som en gammal moralkärring, finns det en anledning till varför ni bör lyssna till de äldre: djupet av deras erfarenhet. Visst, det är visdom frÃ¥n efterklokhet, som säger Ã¥t dig att säga ”Nej” likt en duktig liten cirkusapa, men du tar dem inte pÃ¥ allvar eftersom du inte har nÃ¥gon uppfattning om konsekvenser i ett samhälle, som inte pÃ¥minner om att kortsiktiga beslut kan fÃ¥ lÃ¥ngsiktiga följder. Du har inte upplevt det – därför existerar det inte som nÃ¥got verkligt, utan som nÃ¥got potentiellt, en variabel.
Det fanns en historia som Voltaire skrev, jag kan inte minnas den exakta berättelsen, som centrerades kring tvÃ¥ män, som var intrasslade i debatter om metafysik, kunskap och medvetenhet; de stötte pÃ¥ en gammal kvinna, som var helt ointresserad av dessa ”större” frÃ¥gor, som väckte sÃ¥dan passion i dem – hon sopade sin veranda, lagade mat Ã¥t sin make, passade sina barn, och förlitade sig pÃ¥ en Gud hon knappt kunde förstÃ¥ att se efter resten av livet Ã¥t henne. De tvÃ¥ männen slogs av detta, och frÃ¥gade sig själva vilken som var den bättre tillvaron – den gamla damens, vars okunnighet i grunden blev lika med fullkomlig lycka, eller deras egen, där de konstant dränktes under sina egna frÃ¥gors tyngd, deras erfarenhet och kunskap.
(Jag hoppas att läsaren förlåter mig för det motsägande påstående som följer, men jag litar på att de som kan få ut något vettigt av den väg jag beskriver kommer att finna den och följa den. Varenda en av de största tänkarna som har levt under historien har förespråkat denna metod.)
Deras svar reflekterar vad jag vill få fram, vilket är en bekräftelse av denna artikels inledande åsikter: Du kan aldrig veta förrän du försöker; men de som talar från erfarenhet, talar av en anledning. Visdom förblir teori tills dess att den levs ut av sökaren; livet är tänkt att levas, men det gör ingen nytta att slösa det på distraktioner. Vi kommer att försätta oss i oräkneliga prövningar, men du kommer bara se den högre vägen om du har ditt sikte inställt på den. Sök den högre vägen, och lämna misslyckanden och distraktioner bakom dig.
”Nihilism som mentalt vapen tillÃ¥ter oss att nÃ¥ en närmare uppfattning om verkligheten som den är, genom att neutralisera erkända värderingar. Nihilism är först fatalism, sedan realism, och slutligen en heroisk form av idealism, där vi inser att vÃ¥ra liv blir vad vi gör dem till. Genom denna metod kan människans problem definieras, mer realistiska lösningar skapas och nya, hälsosammare ideal bildas.” Bifrost / Svenska Nihilistsällskapet – S.N.U.S. – Snus - www.anus.com/tribes/snus/
Artikelkälla: http://artikelzonen.com
