Det första försöket av en svensk att bestiga en topp i Himalaya gjordes faktiskt för över 100 år sedan. Inte helt förvånande, var det den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin som stod för detta. År 1894 gjorde han fyra försök att nå toppen på Muztagata (7546 m.ö.h.) i Tibet. Som högst nådde han troligen ca 5700 m. Muztagata blev inte bestiget förrän år 1956. Några nya svenska försök att bestiga en Himalayatopp gjordes inte förrän på 1930-talet, då Per Westerlund försökte bestiga världens tredje högsta berg, Kangchenjunga (8586 m.ö.h.) i östra Nepal. Han lyckades givetvis inte; berget blev inte bestiget förrän 1955, och hur högt han nådde visste han inte ens själv, då han saknade en fungerande höjdmätare.
Jämfört med de stora klätternationerna i sammanhanget, England, Tyskland, Italien och Frankrike, kan man nog med fog påstå att svensk Himalayaklättring är en mycket ung företeelse. 1973, samma år som Svenska Klätterförbundet bildades, gav sig den första ”riktiga” svenska Himalayaexpeditionen av. Idéen om en svensk expedition väcktes av entusiasten Jan-Henrik Örtengren. Expeditionen kom att bestå av två grupper med, med dagens mått, tämligen blygsamma ambitioner. Man måste dock hålla i minnet att vid den här tiden saknades svenskt Himalayakunnande och -erfarenhet helt. Den ena gruppen valde att göra en trekkingtur i Nepal, där man bl.a. korsade några höga (5755 m) och svåra pass. Den andra gruppen begav sig till Lahaulaområdet i nordvästra Indien, där man besteg berget Mulkila (6517 m.ö.h.), vilket var svenskt höjdrekord.
Stärkta av de erfarenheter man gjort, organiserades 1975 en expedition till Kashmir. Målet var berget Nun (7135 m.ö.h.). Expeditionen avlöpte tämligen planenligt och lyckades placera sex man på toppen, vilket innebar att man satte svenskt höjdrekord. I första topplaget ingick den då 22 årige Stockholmsklättraren Lars Cronlund, som kommer att figurera längre fram i den här översikten. I den andra gruppen som nådde toppen ingick den då 40-årige veteranen Tommy Sandberg, som varit med på Mulkila två år tidigare, och som även han är en ständigt återkommande figur i den svenska Himalayahistorien.
Trots Nun Kun-expeditionens framgångar tycks det som om intresset för Himalayaexpeditioner svalnade de närmaste åren. En viktig faktor i sammanhanget var säkert de kostnader och den byråkrati som är förenade med en sådan. Klättring var en mycket liten sport i Sverige i slutet av sjuttiotalet, med bara några hundratal utövare, vilket innebar att svårigheterna att väcka sponsorernas intresse var stora. Självklart reste svenska alpinister utomlands under den här perioden. Det var bara det att resmålen istället var exempelvis Anderna eller Alaska.
År 1981 var i alla fall tiden mogen för ett svenskt försök på en 8000-meters topp. Idén till expeditionen uppstod redan 1976, i Nun Kun-expeditionens kölvatten, och av de tio expeditionsdeltagarna fanns sex stycken som varit med på antingen Mulkila, Nun Kun, eller båda. Däribland både Tommy Sandberg och Lars Cronlund. Valet föll på Annapurna I (8091 m.ö.h.) i Nepal, den först bestigna av världens 14 berg över den magiska höjden 8000 meter. Från början riktade man sitt intressen mot den holländska leden på den, relativt sett, flacka nordsidan, men vartefter planeringen fortgick framstod denna sida som alltmer lavinfarlig och när två amerikanskor omkom 1979 beslöt man se sig om efter alternativ. Det enda realistiska alternativ man fann var den obestigna, och mycket långa, östkammen. Med facit i hand kan man fråga sig om det egentligen var ett realistiskt alternativ, eftersom den innebar en sju kilometer lång kam på över 7000 meters höjd. Som läsaren kan ana nådde man inte toppen av Annapurna I. Men man gjorde ett starkt försök, som slutade när Lars Cronlund och Sten-Göran Lindbladh vände på drygt 7500 m höjd. Dessutom satte expeditionen nytt svenskt höjdrekord genom att bestiga Glacier Dome (7193 m.ö.h.).
Svensk Himalayaklättrings, vid det här laget, ”grand old man”, Tommy Sandberg, initierade även nästa stora expedition. Året var 1985. Även denna gång var målet en 8000-meters topp, men istället för att återvända till Nepal valdes Gasherbrum II (8035 m.ö.h.) i Pakistan som lämpligt mål. Många menar att detta är den ”lättaste” av 8000-meters bergen, och på så vis var det ett klokt val. Om de lyckades skulle de bli de första svenskarna att bestiga ett 8000-meters berg. De skulle visserligen inte bli de första svenskarna över 8000 meter, det hade fotografen Felix Oppenheimer blivit då han fotograferade den franske extremskidåkaren Sylvain Sudans skidåkning från samma berg ett par år tidigare. Expeditionen lyckades, och toppen nåddes av P-O Bergström, Peter Weng och Tommy själv. Speciellt roligt var kanske detta för Tommy, som under expeditionen fyllde 50 år. Mindre roligt var det för den senare så energiske och produktive klippklättraren, Johan Luhr, som fick avbryta expeditionen sedan han drabbats av en djup ventrombos (blodpropp).
Åke Nilsson, en svensk som periodvis jobbat och varit bosatt i Indien, organiserade samma år en liten femmanna-expedition till Mount Meru (6672 m.ö.h.) i Garhwal i Indien. Målet var bergets obestigna nordtopp, och det var kanske första gången som en så liten, självfinansierad svensk grupp gav sig i kast med berg i Himalaya. Det var ett sturskt försök, som tyvärr p.g.a. besvärliga snöförhållanden fick avbrytas på ca 5700 meters höjd.
Mount Everest är, i egenskap av världens högsta berg, ett mycket populärt klätterobjekt. För att inte trängseln på berget ska bli för stor, och för att inte trycket på naturen på och kring berget ska bli för högt, är klättringen på Everest, och många andra av de stora topparna i Himalaya, reglerad. Tidigare var restriktionerna ganska hårda, vilket gjorde att kölistan för tillstånd att klättra på, framför allt Everest, var flera år lång. Redan i Annapurnaexpeditionens kölvatten väcktes tanken på en svensk expedition till Mount Everest. Så småningom fick man tillstånd för 1987 till Everests nordsida, i Tibet. Det blev en stor expedition med 20-talet klättrare och ett antal sherpas. Detta var nödvändigt för att bestigningen skulle kunna genomföras med syrgas och med en risknivå som ansågs acceptabel. Tack vare detta fick också den olycka som drabbade expeditionen en lycklig utgång. Bengt Sörvik föll och bröt benet högt upp på berget, vilket i en mindre expedition hade varit liktydigt med död. Med den beredskap och kompetens som fanns i teamet lyckades man dock få ner honom i vad som efter omständigheterna får betecknas som helskinnad. Den här räddningsoperationen krävde dock sitt pris i form av utbrända och trötta expeditionsdeltagare, vilket givetvis drastiskt minskade chanserna att nå toppen. Trots detta gjordes ett starkt toppförsök av Lars Cronlund och Daniel Bidner. Daniel fick avbryta då han hade så kraftig hosta att han hostat av ett revben, och gick ner efter en natt i det högsta lägret. Lasse fortsatte ensam mot toppen, men fick vända på ca 8650 meter när syrgasen tog slut. Ett parti med oväntat svår klättring högt upp i den s.k. Great Couloir, en stor ränna mitt på nordväggen, hade tärt för mycket på hans begränsade syrgasförråd. Fast beslutna att inte ge upp, började man planera nästa expedition snart efter hemkomsten.
Garhwal-området i Indien är förhållandevis lättillgängligt. Även om bergen där inte med Himalayamått mätt är så höga, är de ofta vackra, dramatiska granitspiror som bjuder på tekniskt mycket avancerad klättring. Kenneth Westman, som varit med på både Nun Kun och Annapurna, var en av de som lockades av dessa berg. Han var en av initiativtagarna till en liten expedition till berget Shivling (6645 m.ö.h.) som genomfördes 1988. Shivling är ett oerhört vackert berg, och det namn berget gavs av en engelsk expedition till området 1938, ”Matterhorn Peak”, beskriver väl bergets form, åtminstone sett från visst håll. Den led man ursprungligen tänkt sig visade sig bjuda på övermäktiga svårigheter i förhållande till expeditionens resurser, varför man skiftade mål till en något enklare väg. P.g.a. besvärliga förhållanden lyckades man inte heller via denna väg nå toppen, utan nådde som högst ca 5800 meter, men både expeditionsdeltagarna och många andra fick upp ögonen för tjusningen med mindre expeditioner. På en liten expedition blir det administrativa jobbet i planeringen mindre, kostnaderna lägre och, framför allt, alla kan ha chansen att nå toppen. I en stor expedition kommer många av klättrarna att få en understödjande roll, där deras främsta uppgift blir att etablera och förse de högre lägren med materiel, mat och bränsle. När det sedan blir dags för ett toppförsök är dessa klättrare trötta, och nya friska krafter kallas in för det betydligt glamourösare toppförsöket. På en liten expedition håller teamet ihop lättare genom att i princip alla har chansen att nå toppen.
Följande år, 1989, var samtliga tre svenska Himalayaexpeditioner av denna karaktär; små grupper av goda vänner, vilka finansierade en stor del av expeditionen ur egen ficka. David Fält och Tomas Weber åkte till det 5885 meter höga berget Shani i Pakistan för att försöka klättra den obestigna nordväggen. Oturligt nog skadade David foten under en acklimatiseringstur. Istället för att vända om och åka hem direkt försökte då Tomas ensam bestiga berget via västkammen, vilken tidigare klättrats endast en gång. Denna säsong rådde ovanligt besvärliga snöförhållanden i den här delen av Himalaya, och detta fick Tomas känna av. Han tvangs vända på ca 5000 meter.
En annan liten svensk expedition besökte också Pakistan den säsongen. Det var Lars Cronlund, Patrik Leje, Mikael ”Shiba” Sribadung och Mike Scott, son till den legendariske engelske Himalayaveteranen Doug Scott, som gav sig i kast med Nanga Parbat (8125 m.ö.h.). Inte nog med att de gav sig på en 8000-meters topp, de valde också att försöka på det formidabla Rupal Face, som med sina 3500 meters höjd är en av de högsta väggarna på något berg i världen; den är dubbelt så hög som någon bergvägg i Europa. För att acklimatisera, vänja sig vid höjden, besteg de först Rupal Peak (5380 m.ö.h.). Därefter tacklade de sitt ambitiösa mål. De nådde ca 5700 meter, och med facit i hand insåg de att de kanske valt ett alltför svårt objekt. Å andra sidan kan man ju hävda att om man inte vågar riskera att misslyckas kommer man aldrig att töja några gränser.
I Nepal finns ett antal berg under 6500 meter, s.k. trekking peaks, för vilka tillståndsproceduren är betydligt mindre komplicerad än för de stora bergen. I Pakistan finns liknande bestämmelser. Beteckningen ”trekking peaks” är lite missvisande, eftersom den antyder att man skulle kunna vandra upp på bergen ifråga. Så är alltså inte fallet, utan bland de här topparna hittar vi flera som är oerhört svårbestigna. Vad som avses är att man ska kunna klättra utan att behöva gå igenom den byråkratiska apparat som omgärdar de mer namnkunniga och höga bergen. I en vidare bemärkelse skulle man kunna tänka sig att man vandrar omkring i landet och bestiger några tilltalande berg. Detta var precis vad Erik Wadman, Erik Hansson, Thomas Stöt och Mikael Hellberg gjorde 1989.De inledde med ett försök på Lobuche (6105 m.ö.h.), vilket avbröts p.g.a. lavinfara. Därefter vandrade de österut och gav sig i kast med Baruntse (7168 m.ö.h.), där de nådde 7000 meter. Äventyret avslutades med en lyckad bestigning av Pharchamo (6272 m.ö.h.)
Så har vi kommit fram till 1990-talet, och vid det här laget kändes tanken på att som svensk klättrare organisera och genomföra en Himalayaexpedition inte längre främmande. 1990 såg vi ett större antal svenska expeditioner än någonsin tidigare. Dessutom fick vi se de första svenskarna nå toppen på Mount Everest, 37 år efter bergets förstabestigning. Det var Mikael Reuterswärd, Oscar Kihlborg och Carl-Johan Lagne, ett beslutsamt gäng, som bespetsat sig på att bli de första svenskarna på Everests topp. De var outsiders i den bemärkelsen att de inte hörde till något av de gäng som tidigare klättrat i Himalaya. De hade inte heller slussats in i klättringen genom det etablerade klätter-Sverige. Istället hade de börjat sina karriärer på helt andra vägar. Mikael, t.ex., hade jobbat hos en bergsguide i Chamonix och där fått sina första erfarenheter av klättring. Därefter hade de på egen hand genomfört bl.a. en expedition till Anderna och en till Alaska, där de sannolikt gjorde andrabestigningen, och definitivt den första i helt alpin stil, av Pioneer Ridge på Denalis (Mount McKinleys) nordtopp.
Historien om deras Everestbestigning börjar egentligen redan året innan, 1989. Istället för att själva organisera en helsvensk expedition, kom de via bekanta klättrare att bli involverade i en internationell expedition, som redan hade tillstånd till Everest. I denna expedition ingick bland andra Everests förstabestigares, Sir Edmund Hillary, son, Peter, den enbente klättraren Tom Whittaker och Himalayaveteranerna, tvillingarna Alan och Adrian Burgess. Adrian var med i det lag som nådde toppen, medan Mikael och Carl-Johan, vid två tillfällen, som högst nådde 8000 meter innan kraftiga snöfall satte stopp för deras toppförsök.
Åter i Kathmandu, beslöt gruppen, som trivts bra med varandra på berget, att skaffa tillstånd för ett nytt försök så snart som möjligt. Nya Zeeländaren Rob Hall, som de lärt känna då han varit på berget samtidigt, fastän med en annan expedition, åtog sig att förhandla med myndigheterna om tillstånd. Genom diplomati och goda kontakter ordnades tillstånd redan för våren 1990.
Därför kunde de nu, redan ett år efteråt, göra ett nytt försök. Denna gång med stor framgång, då både Mikael och Oscar nådde toppen via samma led som förstabestigarna, den s.k. South Col Route. Carl-Johan var drabbad av magsjuka och nådde denna gång inte högre än läger 2 på ca 6500 meter.
En rad andra områden i Himalaya besöktes också av svenskar denna säsong. I Indien var det Åke Nilsson och vänner som stod för aktiviteten, i form av ett försök på det dramatiska Shivling. Pakistan besöktes av två expeditioner. Den ena var till ett annat berg med en mycket dramatisk form, Muztagh Tower (7273 m.ö.h.), som fick sin fjärde bestigning totalt när Göran Kropp och Rafael Jensen nådde toppen. Den andra var till det 6000 meter höga Needle Peak i vid Baturaglaciären. Expeditionsdeltagarna Magnus Rydén, Milan Galik samt bröderna Jan och Tomas Machek tvangs vända innan de nådde toppen, då de möttes av instabila och farliga snöförhållanden.
Pamir, ett område beläget där Ryssland, Pakistan, Afghanistan och Kina möts, kan beskrivas som det nav från vilket samtliga asiatiska bergskedjor, Tien Shan, Kun Lun, Hindu Kush och Karakoram; samtliga delar av den bergskedjeveckning som kallas Himalaya, strålar ut. De tre 7000-meters toppar som finns här utgör fokus för de klätterläger som varje säsong ordnas av den ryska alpinistfederationen. Dessa arrangemang gör området tämligen lättillgängligt, och en rad svenskar hade redan tidigare besökt området. Sommaren 1990 var dock ansamlingen av svenskar här speciellt stor. Den svenska Everest-expeditionen -91 hade förlagt sitt träningsläger hit. Pik of the Four (6200 m.ö.h.) fick sin första svenska bestigning av Daniel Bidner. Pik Kommunzma (7482 eller 7495 m.ö.h.) bestegs av fem av expeditionsmedlemmarna. Det var dock inte den första svenska bestigningen, vilket däremot Pik E. Korzenevskoi (7105 m.ö.h.) var. Denna topp bestegs av inte mindre än åtta av expeditionens medlemmar, varav åtminstone en var en solobestigning. Ylva Luthander befann sig också i området, tillsammans med ryssar från Leningrad. De besteg också Korzenevskoi, och Ylva satte därigenom svenskt kvinnligt höjdrekord.
Dittills hade samtliga svenska Himalayaexpeditioner genomförts under sommarhalvåret. För de delar av Himalaya som inte drabbas så hårt av monsunen, t.ex. Karakoram, innebär detta under sommarmånaderna, medan det för bergen i bl.a. Nepal innebär vår eller höst. Den kraftiga nederbörd som faller där under monsunen gör det praktiskt taget omöjligt att klättra under sommaren. Vintern däremot, är oftast tämligen nederbördsfattig. Istället får man då tampas med hårda vindar och en isande kyla. Vintern 1990-91 genomfördes en svensk/norsk expedition till Ama Dablam (6856 m.ö.h.), beläget strax söder om Mount Everest. Mikael Sundberg och Pär Malmsten nådde toppen, och expeditionen blev därigenom den första nordiska expedition som gjort en vinterbestigning i Himalaya.
Som framgått planerades en ny stor svensk satsning på Mount Everest 1991. Det var kärntruppen från 1987 års expedition till Everests nordsida som inte gav upp. Flera av klättrarna från den tidigare expeditionen hade fått nog, eller var på annat sätt förhindrade att delta, varför gruppen förstärktes med ett antal nya talanger. Denna gång hade man tillstånd för en betydligt svårare led än sist, de s.k. Japanese- och Hornbein-Couloirerna, där man högt upp på berget stöter på svår klättring. Expeditionen jobbade sig dock målmedvetet högre, tills man så småningom var i position för ett toppförsök. Det första toppförsöket gjordes av Jerker Fredholm och Ola Fagrell. Jerker vände på ca 8650 meter, medan Ola fortsatte ensam, men när syrgasen tog slut tvangs han vända retfullt nära (50–75 meter) under toppen. Nästa toppförsök gjordes av Lars Cronlund, envisheten personifierad. Han nådde också toppen, sent på dagen, och det hela höll på att sluta med katastrof när han i skymningen inte kunde hitta rätt väg ner. Lasse tvangs tillbringa en hel natt på 8650 meter, i –34°C, utan syrgas och utan annat skydd än kläderna på kroppen. Genom sin beslutsamhet och envishet höll han sig vaken och överlevde därmed, men minnet av den natten, i form av förfrusna och senare amputerade tår, får han leva med resten av livet. Tomas Weber, som legat beredd i det högsta lägret för nästa toppförsök, började följande morgon gå Lasse till mötes. Klockan 8 på morgonen befann han sig på 8500 meters höjd och hade alltså 350 meter kvar till toppen. I detta läge mötte han Lasse och gjorde en livgivande insats genom att ge Lasse vätska och syrgas. Dessutom vände han om för att hjälpa Lasse ner från berget och härigenom gav han definitivt upp alla chanser att själv nå toppen, men för de flesta klättrare känns en sådan hjälphandling självklar.
Samma sommar reste en nio man stark expedition till Karakoram i Pakistan för att försöka nå den obestigna toppen Hunza Peak (6270 m.ö.h.). Efter besvärlig klättring nådde man en förtopp på ca 6000 meter, bara för att upptäcka att den verkliga toppen låg en halv kilometer längre bort på en kam med ett brant och mycket svårt parti. Inför denna syn vände man om och använde resterande tid till att bestiga Bub-Li Motin och Snow Dome, båda toppar på drygt 5200 meter.
Våra ”outsiders”, Reuterswärd, Kihlborg och Lagne, befann sig också i Pakistan, där de tillsammans med två engelsmän ville försöka bestiga Gasherbrum II i alpin stil. Mikael hade också som mål att flyga parapente (glidskärm) från toppen. Dåligt väder satte stopp för planerna, och Carl-Johan och Mikael tvangs vända bara 100 meter under toppen.
Intresset för mindre berg och mindre expeditioner hade med andra ord inte avtagit efter den stora Everestsatsningen, tvärtom. 1991 reste åtminstone ett par mindre gäng till Nepals trekking peaks. Kenneth Westman, som fått smak för denna typ av okomplicerade expeditioner reste med ett gäng Östersundsklättrare till Imja Tse (6189 m.ö.h.). Detta berg, mera känt som ”Island Peak”, ett namn som den engelske klättraren och upptäcktsresanden Eric Shipton gav berget, torde vara den mest populära av Nepals trekking peaks och sannolikt var det bestiget av svenskar vid åtminstone några tillfällen tidigare. Ett annat gäng åkte till Paldor Peak (5928 m.ö.h.), men gav upp knappt 100 meter under toppen. Året därpå, 1992, var Westman & Co tillbaka igen, denna gång till Mera Peak (6476 m.ö.h.), den högsta av trekking-topparna. Även denna klev de upp på utan större svårigheter.
Annars var 1992 något av ett mellanår. Antalet expeditioner var litet, kanske något av en andningspaus för de som varit iväg på någon av de många expeditionerna de närmast föregående åren. Några som dock redan hunnit samla kraft och pengar var teamet Reuterswärd, Kihlborg och Lagne. Återigen som medlemmar i en brokig internationell expedition, hade de nu världens näst högsta berg, K2 (8611 m.ö.h.), i sikte. Reuterswärd och Lagne nådde som högst ca 8000 meter, där de bivackerade i två och ett halvt dygn utan sovsäckar. Nedfärden blev en rysare, där en mexikansk klättrare omkom och Nya Zeeländaren Gary Ball drabbades av lungödem och den dramatiska räddningen av honom tog flera dygn i det rådande ovädret. Innan de dramatiska dygnen på K2 lyckade Carl-Johan Lagne och Hector Ponze de Leon nå förtoppen på Broad Peak på 8030 meter. Stormvindar tvingade dem att avstå från vandringen längs den långa kammen bort till den högsta toppen på Broad Peak (8047 m.ö.h.).
Om 1992 varit något av ett mellanår, tog det hela fart igen med besked följande år. Aldrig tidigare hade en svensk expedition lyckats göra en förstabestigning i Himalaya, men nu inträffade alltså detta. Swargarohini I (6252 m.ö.h.), den högsta toppen i Swargarohinimassivet i Garhwal, hade inte blivit bestigen. Detta berodde inte på bristande intresse, då genom åren minst 15 expeditioner försökt och misslyckats. I början av juni blev dock toppen bestigen av Åke och Ingela Nilsson samt Birger Andrén.
Samma sommar gav sig en ny grupp svenskar, denna gång en helsvensk expedition, av mot K2. De hann dock inte ens upp på berget innan Göran Kropp, som medlem i en slovensk expedition, blev den första svensken, såväl som den första skandinaven, att bestiga berget. Den helsvenska expeditionen gav dock inte tappt för det, och lyckades placera två man, Rafael Jensen och Daniel Bidner, på toppen. Tyvärr blev sedan expeditionen först med något betydligt mer tragiskt. Ingen svensk hade tidigare förolyckats under en Himalaya-expedition, men på väg ner från toppen, utmattad och omtöcknad av höjden, föll Daniel och omkom. Detta kom, naturligtvis, som ett dråpslag för expedtionen, som inte gjorde några fler försök. Men det kom också som ett dråpslag för svensk klättring, eftersom Daniel, genom sin allsidighet som klättrare, utgjort en unik länk mellan alpinism och sportklättring.
Sent på säsongen, 99 år efter Sven Hedins försök, följde ett gäng skidentusiaster i hans fotspår. De reste till Muztagata (7546 m.ö.h.) i Tibet. Denna expedition lyckades bättre än Hedin, och nytt svenskt kvinnligt höjdrekord sattes när Lars Thulin, Stefan Palm och Pia Kinnander (numera gift Palm) nådde toppen. Nedstigningen gjordes på skidor, telemark, utför hela berget, ner till snögränsen på 5200 meter. Det var sent på säsongen, och alla ytterligare toppförsök stoppades av kraftiga snöfall.
År 1994 var Mikael Reuterswärd och Oscar Kihlborg, toppteamet från Everest fyra år tidigare, tillbaka i Nepal. Denna gång var det Mount Everests granne, världens fjärde högsta berg, Lhotse (8516 m.ö.h.) som var målet. Målet var också att endast klättra två personer, och utan någon assistans av sherpas. Jämfört med sin namnkunnige granne är Lhotse ett berg som bestigs mycket sällan, speciellt som man upp till ca 7800 meter går samma väg till bägge topparna. Eftersom Mikael klättrade utan syrgas gick klättringen långsamt från läger 4 på 7800 meter, och de nådde toppen först vid 17.30. Sista biten klättrade de hopknutna, varvid Oscar, som använde syrgas, klättrade först. På Everest hade Oscar nått toppen någon timme efter Mikael. På Lhotse fick han nu nöjet att komma upp först, om så bara några meter före. Då vädret försämrades och mörkret föll, beslöt de att inte klättra tillsammans på nervägen, speciellt som Mikael gick väldigt långsamt. Mikael, som tappat en kontaktlins och repet, och som dessutom saknade pannlampa, irrade större delen av natten på berget. Han vågade inte sätta sig att vila, eftersom han då var rädd att inte vakna igen. Av en slump fann han tältet vid 4.30-tiden på morgonen och var räddad.
Broad Peak (8047 m.ö.h.) i Pakistan fick sig också ett nytt svenskt besök denna säsong. Nu var det Göran Kropp, Mats Holmgren, Nicholas Gafgo och Nya Zeeländaren Andrew Lock som ville försöka klättra en dittills obestigen kam på berget. Berget vann första ronden, men när de kanaliserade sin energi till den betydligt mer rättframma normalvägen nådde både Göran, Mats och Andrew förtoppen på 8030 meter. Tyvärr hade man beställt upp bärare till en viss dag, och när de kom för att bära bort all utrustning såg sig Mats och Andrew nödgade att följa med. Göran, fast besluten att komma upp, stannade kvar och gjorde sedan, på rekordtid, en ensambestigning av berget.
Som nämnts tidigare, har de s.k. trekking peaks, både i Nepal och Pakistan, besökts av svenska klättrare vid ett flertal tillfällen. De flesta av dessa är inte omnämnda här, t.ex. därför att de varit till berg som redan tidigare bestigits av svenskar, men också därför att det inte är möjligt att känna till alla expeditioner som genomförts. Detta speciellt om man räknar in de expeditioner som organiseras av diverse arrangörer av äventyrsresor. Värt att nämna i sammanhanget kan dock vara ett par små expeditioner som valt att inte vandra i gamla fotspår, utan stuckit ut hakan lite längre. Kenneth Westman och vänner gav sig 1995 i kast med Kusum Kanguru (6369 m.ö.h.). Det är ett komplext berg, som har rykte om sig att vara den svåraste av de nepalesiska trekkingtopparna. Detta var något som svenskarna fick erfara, och de tvingades vända långt under toppen.
Nu har vi så kommit fram till år 1996, året som rätt mycket har dominerats av Göran Kropps Everestäventyr. Samma sommar reste Stockholmsklättrarna Marco Kupiainen och Christer Jansson tillsammans med engelsmannen James Howell och några amerikanska klättrare till Lobsang Spire i Pakistan. Detta berg är höjdmässigt (ca 5900 m.ö.h.) rätt oansenligt, men är långt därifrån klättertekniskt. Det är en brant och imponerande klippspira som inte klättrats många gånger, om ens någon efter förstabestigningen 1985. Tyvärr sprack planerna på en nytur på västväggen redan i Islamabad, fastän de inte visste om det då. Oförutsedda bärarkostnader tvingade expeditionen att göra sig av med utrustning, vilket föranledde en annan strategi än den ursprungliga. Istället för att klättra som ett tvåmannalag blev de nu ett team på tre man, vilket gjorde att den medhavda frystorkade maten inte räckte hela vägen upp. Nytursförsöket avbröts därför när ca en tredjedel av väggen var klättrad.
Framtiden ska man aldrig sia om, men man vågar nog påstå att mycket tyder på att trenden mot små lättviktsexpeditioner kommer att hålla i sig, och i detta avseende visar ju Görans enmansexpedition på cykel till Everest verkligen vägen. Det måste ju vara den mest ekologiska Mount Everest-expedition som någonsin genomförts.
Per Calleberg (f. 1960) Pers namn är ett av de mest välbekanta inom svensk klättring, där han varit verksam länge. Per började klättra 1978 och har sedan dess ägnat sig åt de flesta typer av klättring, även om långa klätterturer på klippa är det som han numera tycker är roligast. Förutom tiotalet europeiska länder har Per också klättrat i USA och deltagit i en Himalayaexpedition till Nepal. Sedan tidigt 1980-tal har Per varit en aktiv och mycket uppskattad klätterinstruktör
Bli först med att kommentera